söndag 16 januari 2011

YOUR HEART BEATS IN WAYS YOU CAN'T EXPLAIN.


Kristian. Han bara dök upp ifrån ingenstans alls. I en hel månad dricker vi vin, alldeles för mycket vin bara för att jag ska våga kyssa honom. Och sen gör jag det. Men jag frågar först som om jag är rädd för att han inte ska besvara den. Mjuka läppar. De mjukaste läpparna. Mjuka knän. Spagetti nu. Varma svettiga händer på hans rygg. Leverfläckar som smyckar hans kropp. Vi retas med varandra. Skojar. Har roligt men är försiktiga med orden.
- Jag kommer att sakna dig när du har gått, säger jag en dag och gömmer mig under hans arm. Jag tycker inte om det. Han stryker mig över håret. Hans fingrar som hela tiden är så måna om mig.
- Men det är väl fint att sakna någon, säger han. Det gör man ju inte så ofta.
Och sen kysser jag honom för att slippa prata om hur han invaderar mig, hur han kommer alldeles för nära och hur jag inte kan värja mig.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Åh så härligt!
När jag läser det du skriver undrar jag om jag verkligen är kär. Sättet du beskriver hur uppslukad du är är på vissa vis så främmande. Men jag är så glad för dig Ariel.
Hur är det med dig annars?
Kramar,
Ellen

ARIEL MED A sa...

Men jag är nog sån bara - väldigt intensiv när jag väl känner. Hur är du? Jag mår bra tror jag, eller jag trött. Trött och rastlös men fortfarande mer trött för att göra någonting åt rastlösheten. Sucken.

Anonym sa...

Hur jag är? Reserverad skulle jag gissa, och liten, vill ha trygghet men ganska ambivalent.