fredag 24 september 2010

SOMETIMES WE LOVE PEOPLE SO MUCH THAT WE HAVE TO BE NUMB TO IT. BECAUSE IF WE ACTUALLY FELT HOW MUCH WE LOVED THEM, IT WOULD KILL US.


Balansen. Jag har ingen, har aldrig haft. Kommer nog antagligen aldrig att ha. Kille var här igår. Jag låg och sov när han ramlade in med sluddrig tunga. Han såg så glad ut. Är du glad att se mig? Eller är det mina bröstvårtor som redan är styva som roar dig? Han kysser mig redan i hallen. Faller ner på rygg i min säng nu. Jag tillför ingenting, säger han. Jag är lat. Jag säger ingenting. Han har rätt. Snusar du mitt märke nu? Frågar han och fiskar upp dosan som ligger på nattduksbordet. Nä, det gör jag inte. Men mina var slut. Jag tycker inte alls om de där egentligen. Jag tycker att de luktar bakfylla.
- Jag vet att jag drack mycket förra sommaren, avbryter han mig ynkligt. Men jag tar det mycket lugnare nu.
- Det är bra, säger jag och drar honom över mig. Jag orkar inte prata mer. Jag vill undvika varje känsligt ämne om det går. Jag vill inte falla ner i honom igen.

Och det gör jag inte. Men samtidigt. Vi har så roligt tillsammans när jag inte ställer någon krav. När det är jag som släpar mig upp till affären och kastar en färdigsallad på hans bröst. När han får ligga i min säng i flera timmar och göra vad han vill. Vi mår så bra när det är jag som drar det tunga lastet och inte begär någonting alls tillbaka.

Inga kommentarer: