ph: george downing.SMS MÅNDAG (eftersom vi tydligen inte vågar prata med varandra i telefon längre?):
Kille - Ska vi ses i veckan?
A - Det tycker jag.
K - Vad vill du göra?
A - Menar du att jag får bestämma helt själv?
K - Helt upp till dig!
A - Åh! Okej, jag vill åka trampbåt med en flaska vin!
K - Trampbåt? Vi ska inte se en film hemma hos dig då?
A - Eh ... Jo, såklart!
2 kommentarer:
Kolla på film? Ha sex? Samma sak?
Vet du vad jag har funderat på mer. Det här med hur mycket ansvar man har över andra människor och över deras känslor. Jag träffade en av mina expojkvänner förra veckan. En som jag var tillsammans med innan han som tog mitt hjärta. Vi tog bara en promenad och en kaffe. Det var fint. Sen sågs vi igen i helgen. Vi blev fulla och sov i samma säng. På morgonen pratade vi. Sa att det var dumt. Jag sa att han absolut inte får bli kär i mig igen. Inte. Han skrattade till men jag såg i hans ögon att han blev ledsen. Och han sa att han så gärna ville ha mig. Att jag hade förstört honom sist och att han nu fem år senare absolut inte ville ha någon annan. Att man inte kunde styra över sina känslor och att han kanske visst kommer att bli kär men i så fall vill han hantera det på sitt sätt. Han kan minsann bestämma själv vad han vill påstår han. Och nu vill han vara med mig. Och jag vill vara med honom. Men inte på riktigt utan bara för att slippa vara ensam. Sova med någon. Få lite närhet. Men bara på låtsas. Inte på riktigt. Men jag vet ju att han vill. Och jag minns så tydligt hur ledsen han blev när jag lämnade honom sist efter två år tillsammans. Och nu är jag alldels förvirrad. Jag vill ju bara ha trygghet. Också tänkte jag att du säger ju så till Kille med. Att du själv vill bestämma om du väljer att satsa igen eller inte. Trots att du vet om riskerna. Och jag undrar vilket ansvar man har. Jag måste ju säga nej, jag vill inte såra honom igen. Men någonstans kan jag ändå känna att det är hans eget ansvar. Att så länge jag är ärlig så får han själv välja. Men vad gäller dig och Kille så tycker jag att han är dum som utnyttjar dig för att få trygghet (om det nu är vad han gör) och jag tycker han borde ta ansvar och säga nej om han nu inte vill satsa helt på riktigt. - Hej dubbelmoral!
Haha, I guess.
Det är ett sånt svårt dilemma det där. Är man ärlig ifrån början kommer man ju alltid undan med ryggen fri. Men handlingar och gester kan ju tala ett helt annat språk. Det blir vilseledande fastän man är tydlig. Bryr man sig om någon helt osjälviskt så avstår man nog för att personen ifråga inte inser sitt eget bästa. Men det är svårt när man battlar sin egen ensamhet samtidigt. Jag hade löpt linan ut varje gång och föraktat mig själv för det.
Skicka en kommentar