SMS TISDAG:
A - Vad gör du? Har du somnat?
K - Jag ska, snart. Vad gör du?
A - Jag gör ingenting. Jag vill sova hos dig lite bara.
K - En annan gång! Hur funkar det att bo själv igen?
A - Det funkar inte - där av, haha. Men du ... Hur känns det här egentligen? Har vi fått mersmak eller avsmak?
K - Jag vet inte, hur känner du?
(tystnad)
K - Jag somnar snart Ariel, vi kan mer snacka imorgon.
A - Ja. Vi måste.
SMS ONSDAG:
K - Klockan sex, Medis?
A - Kan vi säga halv åtta istället?
K - Jag ska träffa brorsan åtta, ska vi ses imorgon istället?
A - Okej.
DET RÄCKER NU. JAG SLUTAR HÄR. DET ÄR BRA! TACK SKA DU HA! Imorgon i dina ögon säger jag hejdå. SNÄLLA HJÄLP MIG, GE MIG STYRKA, HJÄLP MIG ATT HÅLLA LILLA ARIEL I HAND SOM INTE FÖRSTÅR BÄTTRE OCH GÅ DÄRIFRÅN.
Jag vill inte mer. Jag vill inte hänga på en krok resten av livet precis som min mor. Jag vill mer. Jag vill på riktigt. Jag vill tro att det finns någon annan för mig därute som låter mig vara den jag är och som ändå inte kan få nog. Hjälp mig att stanna kvar i min fasta övertygelse om att han inte är bra för mig längre. Hjälp mitt hjärta att förstå det min hjärna har listat ut för länge sen. Vi slutar här. Det slutar såhär. Det blir inte bättre nu Ariel.
4 kommentarer:
STYRKA Ariel! Jag tycker det märks att du har det så mycket tydligare nu, du pratar så på riktigt om din styrka och det känns att du vill mer och inser att du är värd det. För det är du!
Det faktum att ni betytt mycket för varandra och kanske ännu är otroligt uppskattade människors i respektive liv behöver inte innebära att man lever ihop, men kanske, kanske, kanske om ett tag när du på riktigt är över, när du känner dig redo i livet, och lever det fullt ut med den kille du förtjänar, som förtjänar dig och som gör dig riktigt lycklig, kanske ni två kan vara som vänner tillsammans. Men nu ska du tänka på DIG, i framtiden kanske du då för ER (fast på ett helt ofantligt annat vis).
Och jag vet inte alls vad jag pratar om, lite trött och så, har som sagt aldrig varit i din sits och är kanske lite förvriden av amerikanska kärleksfilmer. Förlåt.
Kramar från Ellen
Det pendlar så mycket, ifrån dag till dag. DET KANSKE KAN BLI BRA?
Nej, Ariel!!!!1
Jag har faktiskt också börjat tänka på vänskap, det kanske går att glida över till den långsamt, jag vet inte. Åååh. TIME WILL TELL helt enkelt.
Jag försöker också tänka "Time will tell" men det är typ det svåraste som finns. Jag vill VETA NU hur det kommer bli sen, men det är ju liksom en fysiologisk omöjlighet typ. Bah. Kram till dig! Du är inte ensam om att känna som du gör, vi är åtminstone två.
Det känns så bra Malin. Att vi är två i den här pendeln som svänger och gör mig lycklig och oerhört olycklig om vart annat. Livet alltså. Vilken grej. KRAAAAM.
Skicka en kommentar