torsdag 29 juli 2010

ADDICTED TO YOU.


Det är som om han kan läsa mina tankar. Han ringde inatt. Klockan halvfyra på morgonen satt han och väntade på bussen hem.
- Det regnar Ariel, suckade han. Den där sliriga tungan. Fyllan som ramlar runt inuti honom. Jag spinner som en katt.
- Sov du?
- Nej, nej, verkligen inte, säger jag och försöker skaka sömnen ur mig. Han är så rolig. Så gullig. Så jävla full.

Sluta nu Ariel, tänker jag. Andas djupt. Tänk efter. Det räcker nu. Det slutar här. Imorgon när du vaknar är det över.

4 kommentarer:

Mari sa...

Det är så tröttsamt att inte kunna ha en och samma känsla längre än nån timme. Jag pendlar ständigt mellan glädje och sorg. Jag är arg och ledsen. Skrattar och gråter. Känner mig likgiltig och sen överlycklig. Jag vill kunna bli stabil igen. Få en viss kontroll över känslorna och inte bryta ihop ena sekunden och känna mig starkast i världen nästa. Jag orkar inte. Jag är så trött men kan inte sova.

Jag läste det Ellen skrev om att du har strykan Ariel. Jag känner den också hos dig. Den lyser igenom i det du skriver. Och du kommer också snart att upptäcka den. Vi måste lova oss själva att inte nöja oss med det näst bästa. Inte ge våra hjärtan till killar som inte uppskattar det. Jag tror känslan du har om att du är värd bättre är något du ska lita på. Att du förtjänar någon som vill vara med dig. På riktigt! Nöj dig inte med det näst bästa. Gör inte det.

ARIEL MED A sa...

Livet är en karusell just nu. Utmattningen och tröttheten efteråt och sen ändå inte kunna sova - vilket hån. Jag blir också arg. Men om tio år, visst skrattar vi åt allt det här? Precis som vi skrattar åt allt vi gjorde för tio år sen nu?

Jag vill inte nöja mig. Men det är så svårt. Du vet när vi är tillsammans då är jag ju så jävla nöjd. Det är först efteråt som allting slår mig. Jag får inte ihop mina världar. Men en dag. EN DAG. Gu, det måste hända en dag, som en blixt ifrån klar himmel. En dag måste det stå alldeles självklart. Det bara måste det.

Mari sa...

Vet du vad Ariel. Jag tror inte jag kommer kunna skratta åt det som hänt. Jag tror att jag kommer minnas den här tiden som den värsta i mitt liv. Jag hoppas att det blir så i alla fall. Att jag inte upplever något liknande framöver. Nu får någon annan ta skiten. Jag orkar inte mer. Däremot är jag väldigt säker på att jag kommer skratta igen. På riktigt. Men inte åt det här.

Jag tror att du kommer få ihop dina världar. Sen hur den världen kommer se ut vet ingen ännu.

ARIEL MED A sa...

Åh, jag blev såhär isande kall när jag först läste. Och bara nej. NEEEJ. Jag står inte ut med att det här kommer att ärra oss så hårt. Sen blev jag hoppfull. Förhoppningsvis, precis som du säger. Är det här det värsta. Vi har fått vår share of pain nu. Även om den inte är över än. FÖR DEN GÅR VÄL ÖVER!?!?!

Såklart, säger de som vet.

Jag kommer också att skratta. Gu'va jag ser fram emot det. Nästa sommar ligga på mage i gräset och bara skratta åt vad som helst och ingenting för att det plötsligt känns så lätt inuti.

Åh, för en kort sekund kan jag se mig framför oss.

This too shall pass, eller hur? Ja, ja, ja!