Han fattas mig inte längre. Jag famlar inte efter honom i mörkret. Jag ropar inte hans namn desperat. Jag saknar honom inte smärtsamt mycket. Det är över nu. Han var bara till låns och jag tror att jag innerst inne förstod att han aldrig skulle stanna. Samtidigt som jag för allt i världen inte kunde förstå hur han en dag bara skulle våga lämna?
Nu är det plötsligt som om han aldrig har varit här och det är en konstig känsla.
Nu är jag den jag alltid har varit en gång till. Han har inte förändrat mig. Jag trodde det, men jag är precis den samma. Jag håller alla människor på en armlängds avstånd fortfarande. Höll jag även honom där? Jag vet inte. Jag minns inte. Jag tror inte att jag behövde hålla honom där, jag tror att han ställde sig där ändå. Jag tror att det var därför jag valde honom. Han ställde inga krav. Han hade snälla ögon och jag fick göra precis som jag ville. Vilket indirekt betydde att han fick göra detsamma förstås. Jag minns att vi tyckte om att ha det så. Att vi satte en vis stolthet att kunna leva tvåsamheten på det sättet. Vi var inte som alla andra par som sprang på parmiddagar stup i kvarten eller dukade upp kvällsmys framför tvn. Vi talade inte ens om framtiden speciellt mycket. Gjorde vi det överhuvudtaget? Jag kommer inte ihåg. Vi levde våra liv separat. Det var bara om nätterna vi låg tätt tätt ihop som skedar. Under hela vår tid tillsammans var det fortfarande ensamheten som stod mig närmast.
4 kommentarer:
Du är så stark. Känns underbart att läsa att du börjar släppa honom. Själv har jag hittat en ny. Vet inte om jag ersätter den förra med denna. Vet inte om det är bra. Vet inte om jag kommer att såras igen, gå tillbaka till self doubtet och tryckas ner ännumer. Förmodligen kommer jag det. Och ändå stoppar jag mig inte. Varför gör jag inte det?
Fortsätt såhär, Ariel. Hitta tillbaka till dig själv, tyck om dig själv, släpp honom. Som jag sagt förr, jag tror på dig.
Åh, har du träffat en ny. Grattis, eller vad säger man? Haha. Jag tror inte att man ska tänka så mycket, försöka hålla sig till det fina. Livet sårar och tär, det är ju så. Helt oundvikligt. MEN JAG FÖRSTÅR JU! vill inte såras igen, vill aldrig mer blir svart, vill inte trassla in mig själv i en ny relation någonsin igen haha. Fast samtidigt - guuu, tänk att få hångla och lova och vara förtrolig och mmm .... GO 4 IT!
du är förresten fantastisk som svarar på alla dina kommentarer.
Det är du som är fantastisk som vill läsa mina ord och berätta om din egen erfarenhet. Det är såna grejer som gör mig mest gott just nu.
Skicka en kommentar