- Så Kille har återvänt till Studentstaden nu såg jag.
Så säger hon. Lova.
- Va vadå? Hur vet du det?
Så säger jag.
- Facebook, säger hon.
- Aha.
Jag dör. Jag blir kall. Jag blir varm. Iskall. Varm. Han har varit här. I Stockholm på riktigt. Det var som om jag någonstans intalade mig att han kanske aldrig åkte. Att han kanske blev kvar i studentstaden över påsken trots allt. Men han var här. Han var här. Det ekar i mig. Det snurrar runt i huvudet. Han var här. Jag blir svag i knäna och det är tur att jag sitter ner. Han var här och ändå hörde han inte av sig. Ändå kunde han låta bli. Varje dag i en vecka kunde han säga nej. Nej igenom fylla och gamla minnen. Nej nej nej. Sju gånger nej ... till mig. Till oss. Till allt som var vårt. NEJ!
Det är verkligen över nu. På riktigt. Han behöver mig inte längre. Och jag behöver inte honom heller. I alla fall inte hela tiden. Och jag hatar det. Jag hatar att det här är vad som blev av den kärlek som jag en gång hyste så mycket hopp om.
4 kommentarer:
vet inte om du tröttnar på mina kommentarer att jag känner EXAKT likadant.. jag tänker "hur kan han vakna, gå en hel dag och lägga sig i sängen på kvällen igen utan att höra av sig, utan vilja höra av sig, utan att vilja höra av sig så mkt så att han gör det fast han inte borde" . om & om igen.. jag hamnade även i siutationen "vi-ser-till-sommaren" istället för att ta chansen och ses nu ihelgen.. så nu har jag också sagt stopp ariel. tog precis tag i din hand. nu är det nog.. och jag hatar också besvikelsen.
Tröttnar ej, tvärtom. Blir lugn. Du är så duktig Stina, eller liksom stark som sa stopp. Vi håller varandra i handen nu. Vi fixar det här. Det känns bra.
Jag blir fan galen. Jag är helt med tjejer. Hur i hela helvetet kan mitt ex bara bestämma sig för att inte sakna mig, inte längta efter mig? hur i helvete tänker dem? hur kan dem gå vidare bara sådär? ariel, allt i din blogg stämmer överrens med förhållandet jag hade. olika städer, dittendatten, han verkar lite velig i början som om att han inte fattar vad han har gjort men övergår sen till att "inte vilja ha kontakt". då undrar man hur det kan skada honom när han lämnade mig? gah. blir TOKIG.
Blir också tokig. Och jag förstår inte. Och jag kommer aldrig att förstå. Och jag kan tycka såhär i efterhand att allt var så orättvist, jag menar jag älskade honom igenom eld och vatten undertiden som han bara gjorde det som han orkade med. Och när det blev för svårt så stack han. Jag blir så jävla arg. Och jag tror att de visst tänker på oss, att vi slår som ett dåligt samvete i dom hela tiden som de inte kan klara av på andra sätt än att stänga av.
Och jag bryr mig inte längre. Jag blir bara så jävla arg nu. Jag hoppas att han inte hör av sig för jag vill inte heller tänka mer.
GIRLPOWER FTW!
Skicka en kommentar