Kille: Hade du kul igår?
(tystnad)
Kille: Eller vadå menade du vad du skrev igår? Vi ska bryta helt utan förhoppningar om en framtid? Inte ens ett kanske eller ett vi får se?
(tystnad)
Jag: Nej, förlåt jag va bara dramatiskt full.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Nej, Ariel. Du måste sätta ner foten nu!
Förut var jag mest förblindad av ditt vackra sätt att skriva om Kille men ju mer jag läser desto mer verkar han bara sätta dig på paus. Han verkar lite vek i vad han själv vill, men vet att han betyder så mycket för dig och ändå ger han dig inte något slutgiltigt svar. Jag kan förstå att du känner det som om du ältar då.
Om jag skulle vara där du är nu skulle jag använda det hoppet och den förtvivlan till att omväxlande peppa mig något extremt men snarare krossa mig själv totalt. Det kan vara bekvämt att vänta på att få svar på något och till och med förtvivlan kan vara tryggande. När man är i det kvalet, den våndan är men i alla fall överöst med känslor, men rädslan är stor för den tomhet och framtidsoro som kan infinnas när ett beslut är taget.
Jag hoppas att du inte tycker jag sätter ord i munnen på dig, allt jag gör är antaganden. Vill hjälpa dig, om än lite. Jag tycker du får sätta mer press på honom, jag förstår att du kan vara rädd för att han försvinner helt, men att döma av allt du skrivit om honom så tror jag verkligen inte att han gör det.
Kram
Ellen! Åh, du verkar klok som en bok. MEN ALLT ÄR SÅ SVÅRT. Vilken sorts press kan jag sätta på honom? Jag vet ju knappt vad jag själv vill längre. Mer än att han ska säga att han verkligen vill ha mig ...
Fast jag tycker inte om det här. Och jag vet att jag kommer komma till en brytningspunkt snart för jag orkar inte sitta orörlig i den här väntan längre. Mitt liv stannar liksom upp varje gång han hör av sig.
:C
Tack Ellen för sparken i arslet. Nu har jag ställt ett ultimatum. Jag behövde nog det.
Vad fint. Kram
Skicka en kommentar