Hon heter Karin och hon är min nya psykolog. Jag tycker inte om henne med en gång. Annars brukar jag tycka om de flesta kvinnor med en gång. Men Karins ögon har hårda kanter och det bor någonting bitchigt där i som skrämmer mig. Hon är trettionågonting och frågar varför jag tittar på allting annat i rummet förutom henne. Och jag har inget bra svar.
Jag kramar en kudde och jag darrar på rösten. Och det är olikt mig. Jag som brukar ha lätt för att prata, men inte idag. Jag är svag och jag vill grina. Jag vill lägga huvudet i hennes knä och be henne stryka mig varsamt över håret. Men vi har bara fyrtiofem minuter på oss. Och den första halvtimmen ska vi tillägna min far som vanligt. Jag pratar mekaniskt. Bla bla bla för jag vet redan allt. Jag vet redan allt!
- Har du någon partner? frågar hon sen och plötsligt börjar jag stamma. Nu vet jag ingenting alls längre.
- Eh nä ... det har jag inte. Men alltså jag hade förut. Fast han lämnade mig.
- Jaså? Vad var det som hände då?
- Han slutade att älska mig.
- Sa han det?
- Nämen ....
- Bara för att kärleken tar slut betyder det ju inte att man slutar att älska någon?
- Inte?
Jag kan inte alls greppa vad det är hon säger nu. På riktigt. För det gör det väl fan visst? Det är väl exakt samma sak?
- Nej, allt är ju inte sådär svart eller vitt. Men ni har ingen kontakt längre eller?
- Nej, vi hade men så bröt jag kontakten helt igår. Alltså han ångrade sig typ för två veckor sen och ville försöka igen.
- Jaså? Men det ville inte du?
- Nej ... Jag vill inte f ö r s ö k a igen. Jag orkar inte vänta på ett jävla försök.
- Det låter som om du har hakat upp dig på ordet försök?
- Ja! Jag tycker att vi ska bli tillsammans med en gång i sånt fall och sen bara jobba på att få det att fungera.
- Vet du i mina öron låter det bara som om han är mycket mån om dig. Och som om han vill vara helt ärlig och gå långsamt fram? Kan det inte vara så?
- Men alltså han har valt bort mig en gång. Han kan göra det igen! Och jag står inte ut.
- Jag tycker att det låter som om du tar en stor risk nu Ariel.
- Vadå stor risk? Hur menar du?
- Jaa, det låter som om du riskerar att mista något som skulle kunna bli väldigt bra? Ni har ju ändå varit ihop ett tag och haft det ganska bra tillsammans vad jag förstår?
- Men alltså han älskar inte mig.
- Har han sagt det? Eller är det någonting som du har sagt till dig själv?
- Alltså han sa att han inte var kär i mig längre. Eller han sa det förut. I november. NÄR HAN VALDE BORT MIG. Jag tror inte jag kan glömma det. Jag tror inte att jag kan tro på honom någonsin igen hur gärna jag än vill.
5 kommentarer:
min allra första pojkvän (vi blev tillsammans när vi var 16 år) gjorde slut med mig förra veckan. vi skulle fira vår femårsdag om bara några veckor. hela min värld är trasig nu, det finns inget som kan få mig att må bra igen, känns det som. jag är fortfarande sådär pirrigt kär i honom och idag kom han hit, till VÅR lägenhet, och hämtade sina saker. hans byrålådor som alltid var fyllda av hans kläder och strumpor är nu helt tomma. lägenheten ekar och ensamheten och sorgen äter upp mig inifrån.
idag när han hämtade sina saker bröt jag ihop och grät och höll fast och ville bara skrika och slå och få honom att förstå att vi ju faktiskt ska vara tillsammans, det är meningen. för jag känner verkligen så. och han gör det inte alls längre.
du skriver så fint och jag känner igen mig så himla mycket. det gör ont att läsa den här bloggen, samtidigt som det på något sätt känns skönt att veta att jag ju faktiskt inte är ensam om att vara trasig i hjärtat. så, tack för den här bloggen. jag vet att det egentligen inte hjälper när andra säger det till mig, men jag antar (hoppas hoppas hoppas) att det kommer kännas okej igen. kanske inte snart. men någon gång. ta hand om dig.
Jag kände precis samma sak. Pirret. Meningen. Fattade ingenting. Chocken. Sorgen som är ett vilddjur. Det är så hemskt. De där första veckorna hade jag så ont ONT! i kroppen. Jag inte lika ont längre. Eller jo, det har jag nog. Men jag har inte ont JÄMT på det sättet. Jag kan liksom äta nu. Jag kan tänka igen. Men sveket GU VA DET SVIDER. Bränner. Tar kål på en.
Jag vill inte säga åt dig att vara stark för hur fan ska man orka med det? Men gör något som får tiden att gå snabbare. Jag gick tusen promenader.
Jag ska ta hand om mig och du ska också. Och tack så hemskt mycket för att du ville dela med dig. I feel you a million times om man säger så.
Ursäkta, men vilken jävla skitpsykolog. Hon bara prackar ju på dig massor saker! Säger indirekt att du tänker, gör och känner fel. Usch, jag gillade inte det hon sa till dig.
Ahmenellerhur? TACK! Kände också så när jag gick därifrån. Va helt tom.
Ja, om du bara känner att det är konstigt litegrann någonstans så är det din intution som talar och den ska du lyssna på!
Byt psykolog, snälla. :(
Skicka en kommentar