Och så blir det lördag. Och jag är trött. Faktum är att jag är helt slut. Klockan halv sju på morgonen lämnade jag Hampus och när jag kom hem igen var jag alldeles för stissig för att somna om. Jag är alltså inte allt det där som jag har hoppats på att jag ska vara när jag återser Kille igen efter fyrtiosex dagar i ensamhet. Jag är inte förbluffande vacker och jag har inte skitmycket energi. Jag har långt till ett leende och mitt hår börjar bli fett.
Jag är först på plats och jag somnar nästan med hakan i min hand. Därför märker jag inte när Kille kommer och går förbi. Ja, han ser mig inte alls. Men jag känner igen honom på hundra mils avstånd och det är helt sant. Så när jag ser hans ryggtavla som nästan är påväg att försvinna, ja då skriker jag hans namn och då vänder han sig om förstås. Och han tittar på mig nu. Kanske ler han? Jag kommer inte ihåg, men tiden står still. Och jag tänker att han har en ny mössa som är mycket fulare än den han hade innan. Jag tänker att han har odlat skägget på det där sättet som han vet att jag tycker bäst om. Jag tänker att han är kort. Att han har jeans som sitter snyggare. Att han nog är nervös. Jag tänker att han ser blek ut. Jaa, att han är mycket blekare än vad jag är. Och jag frågar när han kom hem igår och han säger åtta på morgonen. Och han ska alltid vara värst. Efterfest på efterfest tills döden skiljer de åt. Och jag glömmer bort det ibland.
Vi rör oss mot en bar. Han säger att det kanske är lättare med ett glas vin och det är det ju. Vi hittar ett bord i avskildhet och vi sätter oss där, mitt emot varandra. Och våra bankomatkort har bartendern fått behålla. Vi kommer nog att beställa någonting mer, tror du inte? Säger Kille och jag tror att jag kanske nickar till svar.
- Jag är inte kär i dig längre, säger jag sen. Och efter jag har sagt det, så säger jag det en gång till som om jag inte riktigt kan tro mig själv. Jag är inte kär i dig längre, och jag inser att jag faktiskt inte är det. Jag känner ingenting. Jag känner ingenting mer än det är konstigt att sitta här - såhär! Som två främlingar när vi en gång kände varandra utan och innan. Men det är också allt.
Jag är först på plats och jag somnar nästan med hakan i min hand. Därför märker jag inte när Kille kommer och går förbi. Ja, han ser mig inte alls. Men jag känner igen honom på hundra mils avstånd och det är helt sant. Så när jag ser hans ryggtavla som nästan är påväg att försvinna, ja då skriker jag hans namn och då vänder han sig om förstås. Och han tittar på mig nu. Kanske ler han? Jag kommer inte ihåg, men tiden står still. Och jag tänker att han har en ny mössa som är mycket fulare än den han hade innan. Jag tänker att han har odlat skägget på det där sättet som han vet att jag tycker bäst om. Jag tänker att han är kort. Att han har jeans som sitter snyggare. Att han nog är nervös. Jag tänker att han ser blek ut. Jaa, att han är mycket blekare än vad jag är. Och jag frågar när han kom hem igår och han säger åtta på morgonen. Och han ska alltid vara värst. Efterfest på efterfest tills döden skiljer de åt. Och jag glömmer bort det ibland.
Vi rör oss mot en bar. Han säger att det kanske är lättare med ett glas vin och det är det ju. Vi hittar ett bord i avskildhet och vi sätter oss där, mitt emot varandra. Och våra bankomatkort har bartendern fått behålla. Vi kommer nog att beställa någonting mer, tror du inte? Säger Kille och jag tror att jag kanske nickar till svar.
- Jag är inte kär i dig längre, säger jag sen. Och efter jag har sagt det, så säger jag det en gång till som om jag inte riktigt kan tro mig själv. Jag är inte kär i dig längre, och jag inser att jag faktiskt inte är det. Jag känner ingenting. Jag känner ingenting mer än det är konstigt att sitta här - såhär! Som två främlingar när vi en gång kände varandra utan och innan. Men det är också allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar