tisdag 8 december 2009

GOT A HEAD OF SHATTERED DREAMS.


Livet gör ont just nu. Och allting handlar om att läka. Om att glömma. Om att överleva. Och jag tänker bara på mig själv. Jag har träffat Hampus flera dagar i rad nu. Det är inte spännande längre, men det är skönt att slippa vara ensam. Vi dricker vin och vi äter gott. Och jag är vågad och framåt eftersom jag inte har någonting att förlora längre. Hampus är försiktig, han rör sig sakta sakta som om vi var påväg in i något stort. Han vill veta: Ariel, vad tycker du om mig egentligen? Och jag mumlar och jag ler. Tänker: Ta på mig. Snälla ta bara på mig så lovar jag att säga precis det du vill höra.

3 kommentarer:

Sarai sa...

Jag har velat lämna en kommentar här jättelänge nu. Skriva några rader om hur det är att leva med ett brustet hjärta, om hur det känns som att det aldrig någonsin kommer att bli helt igen.
Jag vet hur jävla ont det gör, igenkänningen är stor. Men jag vet också hur det är att komma ut på andra sidan, ihoplappad, fri och starkare än någonsin.
Låt det ta tid. Skaffa dig intressen, tidsfördriv. Museibesök, brodera dukar, upptäck ny musik, bli hooked på lättsamma tv-serier och sträckse säsong efter säsong. Skaffa en vhs (någon familjemedlem eller kompis har säkert en instuvad i källaren som de inte har kommit sig för att slänga) och låna videofilmer gratis på biblioteket. Öva dig på att rita av dina händer, lär dig allt om libanesisk matlagning.
Bygg sakta men säkert upp ett jag som inte får sin näring ur vad och hur andra ser på dig, utan från vad du ser hos dig själv.
Jag vet att det gör ont ont ont men det går över. Låt det ta tid. Låt det göra ont.

Och lägg ner den här Hampus-grejen. Du är självisk nu och det har du all rätt att vara för du är trasig och behöver lägga all din kraft på att bli hel, man kan inte begära av dig att du ska kunna investera känslor i någon annan. Men just därför: lägg ner Hampus-grejen, låt det inte gå längre. Man glömmer inte genom att krossa någon annans hjärta. Och man glömmer inte genom att svärta ner sig själv, stampa på hjärtat ytterligare.

Jag vet hur det är, jag talar av egen erfarenhet. För fyra år sedan fick jag mitt hjärta krossat så hårt att jag aldrig trodde att det skulle gå att reparera. I tre månader bodde jag på sjukhus, levde ett ickeliv med landstingskaffe i rökrummet, smutsgula väggar. Fyllde helgpermissionerna med sprit och knark och minnesluckor, nya sängar, nya män och män och deras händer. Trodde att alla de där nya skulle sudda bort minnet av honom, att alla kroppar tillslut skulle suddas ut och flyta in i varandra. Istället mindes jag honom mer och mer för varje gång.
Jag önskar att någon hade sagt till mig att glömskan kommer med tiden och inte går att tvingas fram. Hur många hjärtan slängde jag som småsten i vattnet på min resa mot att bli hel? Hur mycket självrespekt förlorade jag inte då?
Och hur mycket lättare hade det kunnat gå om jag från början tagit itu med min rädsla för att tvingas vara ensam med mig själv och trivas så?

Det går över, låt det ta tid. Om ett tag kommer sorgen övergå till ilska, låt den göra det.
Det känns inte så men du kommer ta dig ur det här. Du verkar vara en så sjukt intelligent, kärleksfull och fin person. Hela den här bloggen är som en roman om kärlek, ett enda långt kärleksbrev. Du borde satsa på att skriva, du är verkligen duktig på det.

Och ja... Den här kommentaren blev sjukt lång men jag har så mycket jag vill skriva. Jag tycker att du verkar vara en så fin och speciell person och jag vill bara försöka skänka dig lite hopp för du förtjänar det så mycket och jag hoppas att det vänder för dig snart.

Anonym sa...

vilken fin kommentar, och den stämmer helt och hållet. Skulle springa till bokhandeln om du skrev en bok.. du har en gåva. Det finns så många meningslösa bloggar, och så finns din.. som jag streckläste på två timmar för första gången igår.. Jag hoppas att du inte tar illa upp om jag säger att slutet på ditt förhållande kan vara det bästa som här hänt dig.. att leva med en alkoholist kan krossa den starkaste av människor. Han hade antagligen aldrig slutat dricka, jag har väntat i 30 år på att min pappa ska sluta, och i fem år på att min man ska sluta.. idag är jag helt slut, och trött på att hoppas. Försöker finna styrka men det är svårt.

ARIEL MED A sa...

Sarai - Dina ord kramar om mig. Pekar på mig. Bryr sig om mig. Och får mig att känna mig viktig. Jag har läst din kommentar många gånger nu, och jag blir så tacksam. Så rörd av din handling. Du får mig att vilja resa mig upp. Du sår ett frö av styrka i mig idag, det måste jag faktiskt säga.

Jag lämnar återbud till Hampus. Det blir ingen bio ikväll. Jag ska bara stanna hemma. Skriva, dricka te och läsa för det tycker jag ju om.

Tack för att du valde att dela med dig lite av dig själv. Det glädjer mig något oerhört att du har hittat ut där på andra sidan. Det låter som om livet inte alltid har varit så lätt. Du känns som en varm person, och din omtanke idag gör mig verkligen gott. Jag vill bara skjuta orden åt sidan och krama om dig. Tack.

Anonym - Tänk att du sträckläste min blogg, det gör mig alldeles generad och fnissig inuti. Va fint.

Jag tycker inte om du säger att du är helt slut nu. Kanske kan du också finna hopp i Sarais kommentar? Vi måste vara rädda om hjärtat, mata det med sånt som kan göra hjärtat glatt trots att livet kanske är ett annat. Göra små stigar i snårskogen för att orka med.

Jag har det inte lätt med min pappa jag heller. Han är en värk i min kropp hela dagarna. Jag går mycket promenader. Det hjälper. Jag hoppas du har något som gör dig lika gott och som får dig att växa och bli ännu starkare för att en dag göra det val som du mår allra bäst utav för i livet finns det trots allt så mycket mer att hämta kraft ifrån.