ARIEL UTAN H.

YOU'LL NEVER KNOW THE WAY YOUR WORDS HAVE HAUNTED ME

2011-01-19T18:11:00.004+01:00

Vi ligger med fönstret på vid gavel mitt i vintern. Alldeles varma under täcket. Blöta. Hårda. Våta. Mm. Han doftar strand. Saltvatten. Ansiktskrämen, som luktar lite som solskyddsfaktorn. Den kalla vinden i ansiktet som drar förbi likt havsbrisar.
- Vad ska jag göra med dig? Knutna nävar som jag bankar på hans bröst.
- Jag har ju sagt det. Stoppa mig i en liten låda och lås.
Och jag skrattar nervöst. Tänker att jag skulle kunna göra det. Men samtidigt. Åh. Ibland är han så vacker, sådär så att jag blir mållös och pirrig. Och andra gånger är han bara så främmande och annorlunda att jag bara vill skjuta honom ifrån mig. Och det blir inte bättre av att Kille ringer om kvällarna och nästan gråter. Uppgiven. Och ångerfull.
- Jag förstod inte att de där sommarmånaderna vi hade tillsammans var min sista chans. Jag trodde att vi tänkte lika, att när jag kommer tillbaka ifrån studentstaden igen och för gott - Då kör vi på riktigt och för en lång, lång tid framöver. Ariel, jag slutade aldrig att älska dig. Jag saknade dig bara så förtvivlat att jag inte stod ut med annat än att klippa bandet helt och hållet. Och jag suckar. Och blir arg och tycker att han är en idiot som säger det här nu när det är för sent. Nu när jag nästan gått vidare helt och hållet. Och ändå jag inte det minsta förvånad över att han gör som han gör.

Älskade du. Älskade älskade Kille som jag älskade mest av allt i världen. Varför gör du såhär?

YOUR HEART BEATS IN WAYS YOU CAN'T EXPLAIN.

2011-01-16T18:22:00.003+01:00

Kristian. Han bara dök upp ifrån ingenstans alls. I en hel månad dricker vi vin, alldeles för mycket vin bara för att jag ska våga kyssa honom. Och sen gör jag det. Men jag frågar först som om jag är rädd för att han inte ska besvara den. Mjuka läppar. De mjukaste läpparna. Mjuka knän. Spagetti nu. Varma svettiga händer på hans rygg. Leverfläckar som smyckar hans kropp. Vi retas med varandra. Skojar. Har roligt men är försiktiga med orden.
- Jag kommer att sakna dig när du har gått, säger jag en dag och gömmer mig under hans arm. Jag tycker inte om det. Han stryker mig över håret. Hans fingrar som hela tiden är så måna om mig.
- Men det är väl fint att sakna någon, säger han. Det gör man ju inte så ofta.
Och sen kysser jag honom för att slippa prata om hur han invaderar mig, hur han kommer alldeles för nära och hur jag inte kan värja mig.

NOTHING LAST FOREVER NOT EVEN YOUR TROUBLES.

2011-01-08T22:10:00.004+01:00

Ni vet när lakanen fortsätter dofta som han gör efter att han har gått. Och man ligger på magen och borrar ner näsan i madrassen och tänker: Jag är nog inte riktigt frisk? Men vad spelar det för roll?

Livet kvittrar och sjunger igen.

2010.

2010-12-28T21:30:00.009+01:00

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Jag upplevde en ensamhet som gjorde ont. En ensamhet som var ett hål som behövdes fyllas. En ensamhet som var ett sår som behövdes plåstras om. Jag träffade män på löpande band. Jag drack alldeles för mycket vin. Jag flyttade in i en liten etta som jag kan bo i livet ut. Jag älskade ett jobb. Jag behandlade mig själv som om jag fullständigt saknade värde.

Vilka länder besökte du?

Jag besökte inga länder. Jag reste runt i Sverige och gjorde resor in och ut ur mig själv. Och ibland även igenom andra.

Vad spenderade du mest pengar på?

Snus. Cola. Och knäckebröd.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Jag var så mycket olyckligare. Ledsen är fel ord. Jag grinade de sista två månaderna av tvåtusennio. Men sen blev jag bara svart. Jag levde i ett ingenting och föraktade min livssituation.

Vad önskar du att du hade gjort mer?

Jag önskar att jag hade gjort mindre. Och det är förstås det alla säger att man inte ska göra. Men jag ångrar kyssarna, de meningslösa liggen, de trötta fyllorna, den förlorade sömnen, alla de där dagarna, månaderna då livet var som ett raserat korthus.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Jag inser nu att jag gjorde mig själv mindre. Jag gjorde mig liten. Jag ville inte ta några beslut eller ta något ansvar överhuvudtaget. Jag gjorde mig pytte. Jag önskar nu att jag hade gjort mig större. Jag önskar att jag hade trott lite mer på mig själv och inte lagt allting på Kille. Att jag inte hade gjort honom till svaret på alla mina frågor. Inte förvandlat honom till min enda möjlighet till kärlek.

Blev du kär i år?

Jag blev inte kär i år. Jag föll ut ur kärleken istället. Jag kan äntligen säga det högt utan att tveka. Jag är inte kär i Kille längre. Inte alls. Dessutom har jag träffat en man som har börjat växa i mig, liksom fastna i mungipan som en smilgrop. Jag vet inte vad det kan bli av oss. Vi har varit ute flera gånger. Men jag har bara vågat kyssa honom en endaste gång och när han bjuder hem mig säger jag fortfarande nej. Jag går med små små steg nu. Det känns bra.

Något du önskade dig men inte fick?

Jag tror jag önskade så mycket det här året i ren desperation. Jag tror jag önskade blint bara för att slippa känna. Jag tror inte att jag innerst inne behövde få alla de där önskningarna uppfyllda. Jag kan inte säga att jag är tacksam över det jag har fått gå igenom, men jag tror att jag har lärt mig mycket om livet och om kärleken som jag inte hade förstått annars.

Vad gjorde du på din födelsedag 2010?

Jag vaknade ensam. Jag åt en sorglig biskvi som jag hade köpt dagen innan. Mina föräldrar ringde och sjöng. Mina arbetskollegor likaså. Jag tror att släkten kom över på kvällen. Men jag minns inte så noga. Jag minns att den där svarta sorgekulan fortfarande satt kvar i bröstet och att jag kände mig oerhört träffad av olyckan fortfarande.

Vad fick dig att må bra?

Lova fick mig att må bra. Hon brydde sig verkligen på riktigt och vi kom mycket närmare varandra. Hon skickade sms som värmde på nätterna. Och mitt jobb fick mig att gå upp på morgnarna för jag längtade liksom dit.

Det känns så främmande att läsa nu hur jag besvarade de här frågorna förra året.

EVERYTHING WE HAD IS NO LONGER THERE ...

2010-10-23T10:52:00.005+02:00

Det har snart gått ett år nu sen du gjorde slut. Och den här resan har varit så lång. Och vart hade jag befunnit mig nu om du inte hade varit där hela tiden och knackat på min dörr. Räcker det inte nu? Frågar jag mig själv. Har du inte fått nog? Är det inte på tiden Ariel att du sätter ner foten nu och säger stopp?

- För jag tror att det är dags, viskar förståndet.

I'M SO TIRED OF BEING.

2010-10-21T21:11:00.003+02:00

Jag är så vansinnigt trött.

Och så jävla jävla rädd precis hela tiden.

WILL YOU KEEP OUT ALL THE SADNESS?

2010-10-20T20:48:00.005+02:00

Det är tisdag och Kille har smsat mig flera gånger under helgen. Nu kommer han över. Jag är stirrig, inne i mig själv. Har varnat. Glömmer att krama om honom. Frågar om han har vinet med sig och det har han förstås. Häller upp ett stort glas rött till mig själv. Andas ut. Mår inte bra. Men är ändå glad över att han är här.
- Får jag lägga mitt huvud i ditt knä? Frågar han.
- Men det är klart att du får, skrattar jag.
- Är det säkert? De allvarliga ögonen. Det nervösa knäppandet i hans händer.
- Helt säkert! Lugnar jag och drar ner honom i sängen. Smeker hans hår ur ögonen.
- Jag har varit så orolig över att du inte vill göra det här längre, fortsätter han. Du har varit så kort i dina sms på sistone. Men du kanske bara är nere?
Jag skruvar på mig. Jag har ju försökt att slita mig. Dra mig ur lite försiktigt. Men det är inte bara det.
- Jag är nog lite nere, suckar jag. I alla fall tror min gamla psykolog det. Jag var hos henne idag och hon insinuerar att jag är deprimerad. Hon frågade om jag behövde en boendestödjare. Är det inte lite vansinnigt?
Kille ler snett och tittar sig omkring. De uppochnervända stolarna. Kläderna som ligger i högar överallt. Disken som står på lut. Maten som ligger och möglar. Kassarna med mat som inte är uppackade. Snuspåsarna som är kastade överallt. Papperskorgen som svämmar över. Spegeln som har gått sönder.

Och jag vill skrika. Jag vill gråta och därför kysser jag honom hetsigt istället.

WHATEVER DOESN'T KILL YOU IS GONNA LEAVE A SCAR.

2010-10-19T19:36:00.005+02:00

Lova kör och jag lutar mig tillbaka. Vi pratar och pratar i flera timmar. Och det är skönt. Vi pratar om knutarna, snubbeltrådarna och de fällor vi har ramlat ner i. Det är skönt. Jag klappar hennes kind, skruvar upp musiken och så skriksjunger vi oss igenom Sverige. Och det här är precis vad jag behöver just nu. Det här är alldeles alldeles lagom, tänker jag.

YOU GOT A FAST CAR AND I GOT A PLAN TO GET UT OUT OF HERE.

2010-10-15T07:36:00.004+02:00

Ibland blir jag rädd för vad jag skriver här. Nu sätter jag mig i en bil och låter Lova köra mig tills det blir natt. Och sen kryper vi ner i varma nybäddade hotell lakan och låtsas en stund.

Det kommer att göra mig gott.

THE THINGS YOU HOPED FOR THE MOST ARE THE THINGS THAT DESTROY YOU IN THE END.

2010-10-14T22:09:00.005+02:00

Allt är svårt och fel just nu. Jag hittar inte hem. Jag dricker vin. Jag skrattar ibland. Men det låter så ihåligt. Ingenting är som det ska längre. Det skaver och smiter åt. Jag hittar inte hem. Jag vill glömma. Lämna. Börja om på nytt. Men jag vet inte om det hjälper längre. Hopplösheten, vart kommer den ifrån? Vad har den i mitt liv att göra? Vad är det jag när den med? Vad är det den äter av? Det räcker nu. Jag har fått nog. Jag orkar inte. Kraften rinner ur mig. Jag vill lämna. Jag vill gå. Jag vill inte titta tillbaka. Jag vill vara som ny en gång till. Jag vill inte bära mer. Det är för tungt. DET ÄR FÖR TUNGT. Är det någon som lyssnar? Är det någon som förstår?

SOME MEMORIES NEVER FADE.

2010-10-12T22:30:00.004+02:00

Mina mardrömmar. De jagar mig. Försvinner inte. Vaknar med ett ryck. Det går inte över. Jag är så trött. Blå under ögonen. Fy fan. Uppgivenheten. Tröttsamheten. Kan någon komma för nära? Andan i halsen nu. Stirriga ögon. Kallsvettig. Är dörren verkligen låst?

I JUST WANT SOMEONE TO SIT WITH. NOTHING MORE. NOTHING LESS.

2010-10-10T13:34:00.010+02:00

Jag träffade Anton igår och det var länge sen, och det är säkert mitt fel. Jag som har lämnat sms hängande i luften. Han som har tänkt att jag var kär igen och att det inte finns någon plats för honom i mitt liv då. Och kanske var det så även om det tar emot att erkänna. Men nu sitter vi mitt emot varandra igen och jag tänker att jag har saknat honom. Det pirrar lite i mig när han ler och biter mig i handen för att han inte kan kontrollera sig själv. Vi dricker vin. Och jag säger att jag drack en halv flaska innan jag åkte hit och att det snurrar skönt inuti mig nu.

Sen planerar vi vårt bröllop.
- Jag tänker i alla fall inte bära vitt, säger jag. Och jag vill ha en flock fjärilar som bär upp mitt släp. Och han säger att han ska ha frack och frågar om han får filma min födsel. Du vet, när blygdläpparna vidgas och barnet ploppar ut. Jag tycker att det är så häftigt. Och jag skrattar, säger att någon annan får filma, men i svartvitt då och att han bara ska stå och hålla min hand hela tiden. Och han säger okej och så tummar vi på det. Och jag säger att jag ser så himla mycket fram emot att fylla trettiofem nu.

AND IT'S JUST NICE TO FEEL SPECIAL SOMETIMES.

2010-10-08T16:23:00.009+02:00

Den här tomheten. Den här mättnaden. Som om jag har fått nog, men ändå inte kan släppa taget. Det finns ingen plats för honom längre. Det han har att erbjuda mig är inte längre tillräckligt. Och det är overkligt. Det är konstigt hur hjärtat helt plötsligt har vänt honom ryggen utan min tillåtelse. Vad var det som hände? Jag är inte redo att gå vidare än.

Helt plötsligt vill jag stanna kvar och känna allting sådär mycket en gång till. Men nu är det inte längre möjligt och egentligen borde jag vara glad. Men det är svårt när allt känns så vemodigt och det var så skönt att vara sådär kär. Och sen vara sådär jävla säker på att jag var helt förbannat olycklig när det tog slut. Men nu är jag bara avtrubbad och ensam på ett sätt som jag aldrig har upplevt i mitt liv tidigare.

THERE WERE THINGS I WANTED TO TELL HIM. BUT I KNEW THEY WOULD HURT HIM, SO I BURIED THEM, AND LET THEM HURT ME.

2010-10-06T21:41:00.004+02:00

Det är mitt i veckan och jag har äntligen frisknat till efter att ha legat nerbäddad i flera dagar. Kille kommer över.
- Systembolaget hade stängt, säger han. Och det svider i mig för tänk om han inte tycker att det är lika roligt att vara här nu? Jag vågar inte titta på honom. Vi skulle ju dricka vin fastän jag inte får eftersom jag fortfarande äter penicillin, men ändå! Vi skulle dricka vin, vi skulle bli lite mjuka och inte lika farliga för varandra. Vad ska vi göra nu?

Vi köper upp mat ifrån indiern på hörnan. Han sitter på en stol och har en hylla i min bokhylla som bord och jag sitter på sängen eftersom jag har svårt för att göra saker som man ska. Jag kan inte äta. Petar bara upp en räka och dricker upp min cola.
- Du äter aldrig ordentligt, säger han. Du har aldrig gjort det.
- Nej, jag vet, det är dumt, suckar jag. Men det är ju så tråkigt. Jag får aldrig någon ro.
Han skakar på huvudet. Slevar i sig maten. Kommer och lägger sig på sängen sen.

Jag tänker inte. Orkar inte vänta på att låta det hända. Lägger mig på hans arm med en gång. Snusar i hans tröja. Säger att han doftar gott. Säger att jag jämt säger att han doftar gott. Vi hånglar och det är konstigt. Det är konstigt för han tar på mig sådär som han gjorde när han var kär i mig. Jag kan inte komma ihåg när han gjorde det senast. Och han låter på ett sätt som får mig att tro att han har saknat mig. Och sen ligger vi nakna i sex timmar och småpratar tills vi somnar.

Och ändå. Ändå kan han alltså inte vara rätt för mig. Och det är så fel.

THINGS ALWAYS END UP BEING SO UGLY.

2010-10-04T22:17:00.007+02:00

Jag ser "lite sällskap" idag och får ont i magen. Nina är så duktig. Hon vill inte ha någon som dricker. Det spelar ingen roll hur trevliga de är. Hon räknar deras glas. Sen kommer en av hennes fyra utvalda med i bild: Per-åke. Dagfull, står det under.

Och jag tänker på Kille. Jag tänker om Kille var med i ett sånt där program skulle han vara fullast av alla. Precis som han var när vi började skolan. Har jag berättat vad det första han sa till mig var?
Han sa: Men vi pratade ju igår, eller hur? Vad var det du hette nu igen?
Men vi pratade inte igår. Jag var inte med på nollningen. Jag tycker sånt är läskigt. Men han hade varit så full förstås att han hade glömt det mesta ifrån gårdagen.

Andra gången vi träffades var på en hemmafest hos honom. Vi satt uppe till fem. Han var alldeles för full även då.

Han var jämt full nu när jag tänker efter.

Första gången han närmade mig offentligt i skolan så att alla kunde se det var han full. Jag kommer ihåg att jag blev så glad men lika snabbt kall när jag kände hur han luktade. Han hade aldrig gått och lagt sig den där natten. Han hade varit ute och kommit direkt till skolan morgonen därpå.

Alla dessa varningsklockor som ljöd så högt. De spelade verkligen ingen roll då. Men kanske nästa gång?

SOMETIMES WE LOVE PEOPLE SO MUCH THAT WE HAVE TO BE NUMB TO IT. BECAUSE IF WE ACTUALLY FELT HOW MUCH WE LOVED THEM, IT WOULD KILL US.

2010-09-24T21:09:00.004+02:00

Balansen. Jag har ingen, har aldrig haft. Kommer nog antagligen aldrig att ha. Kille var här igår. Jag låg och sov när han ramlade in med sluddrig tunga. Han såg så glad ut. Är du glad att se mig? Eller är det mina bröstvårtor som redan är styva som roar dig? Han kysser mig redan i hallen. Faller ner på rygg i min säng nu. Jag tillför ingenting, säger han. Jag är lat. Jag säger ingenting. Han har rätt. Snusar du mitt märke nu? Frågar han och fiskar upp dosan som ligger på nattduksbordet. Nä, det gör jag inte. Men mina var slut. Jag tycker inte alls om de där egentligen. Jag tycker att de luktar bakfylla.
- Jag vet att jag drack mycket förra sommaren, avbryter han mig ynkligt. Men jag tar det mycket lugnare nu.
- Det är bra, säger jag och drar honom över mig. Jag orkar inte prata mer. Jag vill undvika varje känsligt ämne om det går. Jag vill inte falla ner i honom igen.

Och det gör jag inte. Men samtidigt. Vi har så roligt tillsammans när jag inte ställer någon krav. När det är jag som släpar mig upp till affären och kastar en färdigsallad på hans bröst. När han får ligga i min säng i flera timmar och göra vad han vill. Vi mår så bra när det är jag som drar det tunga lastet och inte begär någonting alls tillbaka.

LIVET ÄR KONSTIGT.

2010-09-22T20:30:00.004+02:00

Det blir allt svårare för mig att skriva här. Den här bloggen har alltid handlat om honom. Och det är sorgligt nu när han håller på att försvinna. När han inte längre gör mig pirrigt knäsvag. Nu när jag drömmer om andra män när han ligger bredvid. Nu när jag tänker att han är lat och barnslig med dåligt ölsinne och hur jag faktiskt mycket hellre är ensam.

SKIT OCKSÅ.

2010-09-16T21:49:00.002+02:00

Jag är så likgiltig. Jag bär så många fula känslor i mig just nu. Hur gör man? Går alla hem och lägger sig i en jävla pöl när de kommer hem ifrån jobbet?

THINGS FALL APART.

2010-09-14T19:37:00.006+02:00

Jag drömmer mardrömmar. Jag har drömt mardrömmar sen jag flyttade hit. De försvinner inte.

Jag är så rädd jämt. Jag har alltid varit rädd. Och det är så fruktansvärt att vara rädd.

Det är tur att Kim finns. Men snart är sommaren över på riktigt och hon med den. Kanske är det redan höst. Tiden går så fort, men hjärtat följer inte med.

IT'S LIKE AN ILLNESS.

2010-09-12T18:03:00.004+02:00

Varför vill jag mig illa? Varför är det aldrig nog?

Varför släpper jag in honom om nätterna? Varför lockar jag på honom?

Varför kysser jag varje liten del av hans kropp lika omsorgsfullt?

Sluta nu, snälla sluta nu, viskar bröstet. Jag orkar inte mer.

Och ändå.

Det är lördag och han sitter där ibland mina vänner en gång till. De pratar och de skrattar och de har saknat varandra. Och alla säger: Förlåt Ariel, jag vet att det här inte är vad du vill höra. Men han är så gullig och så varm. Och det är svårt att inte tycka om honom. Och det sticker och det slår i mig, samtidigt som stoltheten över att han en gång har varit min lyser. Stoltheten över att han fortfarande är min lite grann. Kanske?

Vi rör inte varandra och jag vågar inte ens titta på honom förrän vi är bakom stängda dörrar. Heej, säger jag då som om vi träffades precis. Hej hej, säger han och drar av min tröja.

KÖTT.
LUST.

Jag vill inte ha dig, tänker jag. Jag vill inte ha dig för resten av livet, jag vill inte beröras av dig längre. Och ändå. Du doftar så gott. Jag känner dig så väl. Och du klär dig så snyggt. Och allt är så löjligt egentligen. Jag vet.

Och på morgonen frågar du: Hur känns det här? Går det bra? Och jag ljuger när jag säger att jag inte tänker på det så mycket. Och du tror mig såklart för du vill ingenting annat göra.

Men jag vill fly. Jag vill lämna landet. Jag vill glömma dig nu och drömma om en annan man. Och hur länge till ska jag stå här i våra gamla fotspår och hoppas innerligt på något som jag inte ens vill ska bli?

OCH SÅ STAPLAR JAG MIG FRAM IGENOM LIVET.

2010-09-10T18:58:00.002+02:00

Jag har varit sjuk. Jag har varit svart.

Jag tittar på livet igenom det lilla nålsögat nu.

Jag vill inte tänka mer. Det kryper i mig. Det gör inte ont längre, men hur gör man?

Hur gör man?

Jag älskar honom inte längre.

Jag älskar honom, men inte mer än jag förgäves försöker älska mig själv.

Jag är så trött. Han stannar kvar. En kväll varannan vecka drar jag honom intill mig

Eftersom varm hud gör mig så gott.
Eftersom varm hud gör mig så illa.

Jag vill inte ha honom längre,
men jag vill inte ha mig själv heller.

Ingenting spelar någon roll längre när allting känns likadant.

...

2010-08-22T12:36:00.001+02:00

Det kryper i mig och jag orkar inte riktigt med det här. Ångesten är en vildkatt som klöser mitt bröst. Allt gör ont. Rör mig inte.

THERE'S A LITTLE BIT OF YOU IN EVERYTHING.

2010-08-20T22:47:00.004+02:00

Det är fredag och jag gör ingenting alls. Och det var länge sen. Det är höst i luften. Och vem är jag? VEM ÄR JAG? Livet springer på och jag hinner inte med. Stopp, stanna. Sitt med mig en stund, vill jag bestämma. Jag behöver rum. Jag behöver tid. Jag har glömt allting och på mina gåtor finns det inte längre några svar. Hjälp mig.

THE SUMMER IS OVER.

2010-08-19T20:34:00.002+02:00

Jag älskade dig, men nu måste jag låta dig gå
fastän du inte har bett mig.

DON'T ACT LIKE I DIDN'T FIGHT FOR YOU.

2010-08-16T22:01:00.001+02:00

Insikten ni vet.

När fantasierna krackelerar
och man står ensam kvar.

WE'RE TRYING TO FEED OUR EMPTY HEART.

2010-08-09T19:55:00.006+02:00

ph: george downing.

SMS MÅNDAG (eftersom vi tydligen inte vågar prata med varandra i telefon längre?):

Kille - Ska vi ses i veckan?
A - Det tycker jag.
K - Vad vill du göra?
A - Menar du att jag får bestämma helt själv?
K - Helt upp till dig!
A - Åh! Okej, jag vill åka trampbåt med en flaska vin!
K - Trampbåt? Vi ska inte se en film hemma hos dig då?
A - Eh ... Jo, såklart!

YOU REMIND ME OF A SONG I USED TO LOVE.

2010-08-05T16:58:00.005+02:00

Den där om du och jag.

Det här är en avvänjningsperiod. Jag tror att jag behöver det. Jag trappar långsamt ner. Jag har nämligen kommit fram till följande:

1. Vi har ingen framtid.
2. Nä, det var nog allt förresten.

YOU WERE A MISTAKE I KNEW I WAS MAKING.

2010-08-03T22:06:00.008+02:00

Men jag vill inte vara hjälten. Jag vill inte vara den där kvinnan som gör lite mer. Jag vill inte vara den där kvinnan som tar det längsta klivet fram för att inte mötas på halva vägen. Jag vill slippa. Jag vill slippa vara den där kvinnan som min mor har lärt mig att jag behöver vara

för att vinna

om så bara
minsta lilla.

THE MORE I THINK ABOUT IT THE BIGGER IT GETS.

2010-08-02T17:44:00.006+02:00

Greta - Känns det tomt eller välbehövligt utan Kille nu?
A - Det känns tomt antar jag, men nödvändigt. Det här är ju ett dött lopp. Jag måste bara bestämma mig för om jag vill vara med tills det brister eller inte.
G - Precis så är det. En varm famn är guld värd så länge den värmer, men när det upphör så finns det ingenting kvar.
A - :c

I DON'T CARE HOW MANY FISH THERE ARE IN THE SEA. I DON'T WANT FISH. I WANT YOU.

2010-08-01T15:15:00.005+02:00

Det är så skönt att gå hem med honom, vinbrusig och lätt. Händer, munnar, tungor. Kropp mot kropp. Åh, lite mer, lite till. Vakna en söndag och inte vara ensam. Nu har jag träffat honom en gång för mycket. Nu har jag tappat kontrollen. Nu vet jag inte vad jag gör längre. Ligger med huvudet på hans bröst. Tänker ingenting. Fönstret vidöppet ovanför oss. Flätade ben. Vill inte prata. Vill inte höra vad han har att säga. Jag har det så bra nu. Precis här. Såhär. En söndag. Du och jag.

(Skit också, jag som inte skulle. Jag som hade fått nog. Men har du någon aning om vad du gör med mig? Kan vi ligga såhär tills solen går upp och ner en gång till?)

Vi dricker kaffe och jag biter dig i armen. Förlåt. MEN DU FÅR INTE GÅ. Och du kramar mig sådär hårt som du alltid gjorde förut och säger att det var länge sen. Och det var det. Men nu måste jag följa dig till dörren, nu måste jag hålla i mig själv för att inte hålla fast dig.

DU HÅLLER MIG KVAR I NÅT JAG LÄMNAT FÖR LÄNGE SEN.

2010-07-31T02:25:00.006+02:00

Greta kommer över. Jag har bakat en tårta av choklad och skrivit hennes namn på med rosa glasyr. Men åh, jag fyller ju inte ens år, hon kramar mig. Och kramar mig igen. Och det här är kanske det finaste någon har gjort för mig?
- Men sluta nu, skrattar jag generat. Vill du ha kaffe?

Det är fredag och vi är fjorton igen. Jag får fläta hennes hår. Jag får sminka henne och fotografera henne efteråt. Vi dricker vin och suckar över att vi har missat att flaskan bara är åttaprocentig. Besvikelsen i mig är svart och ful. På riktigt.

Vi ser dokumentärer. Vi ligger på rygg i min säng och lyssna på Melissa Horn.
- Men jag ooorkar inte, stönar jag.

"Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig, jag kan inte skilja på om jag vill va med dig, jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig"

- MÅSTE VI LYSSNA PÅ DET HÄR? Jag slår uppgivet ut armarna och gömmer ansiktet i en kudde.
- Men den här då. Den här är så du! Viftar Greta bort mig.

"Jag vet vad som måste göras. Ändå sitter jag kvar här i ett sista kapitel som jag har förälskat mig i. Jag försöker att strida mot känslan, men den är rädd och den spelar ett spel nu. Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur. Men jag vet att jag döljer en sanning att väntan inte leder nånstans".

- JAJA, ska vi gå och köpa chips nu? Jag är skitsugen, är inte du det? Hetsar jag på.
- Jo, det är jag väl. Greta tittar länge på mig med det där speciella leendet som talar ett eget språk.
- Alltså jag tror inte ens att jag kär i Kille längre. Jag orkar bara inte vara ensam och han är så bekant. Jag tror inte att det skulle röra mig ryggen om det var Anton som sprang här istället, trotsar jag.

MAYBE ONE DAY I'LL REALIZE IT WASN'T LOVE.

2010-07-30T00:01:00.010+02:00

TORSDAG:

Det regnar fortfarande. Han är blöt. Vi äter chips och jag häller upp ett glas vin. Vi tittar på tv. Han skrattar. Vi vågar knappt röra vid varandra förrän vi flyttar över till sängen för att fortsätta se nedladdade tv-serier där. Det fungerar inte. Datorn hakar upp sig.
- Ahja, nu fick du mig i alla fall i säng, var det inte det som var planen? Flinar han.
- Det var det faktiskt inte, skrattar jag, men rullar över på hans bröst. Kysser honom med tunga.

Det slutar aldrig regna. Men det är svalt för en gångs skull. Och det är skönt.

Efteråt:

- Vad händer? Jag vänder honom ryggen samtidigt som jag frågar. Jag vågar inte möta hans blick. Fiskar upp en snus.
- Med oss? Han gnider sitt huvud. Jag vet inte Ariel.
- Jag menar ligger vi bara med varandra? Jag vågar inte låta honom svara. För jag vet inte hur jag ska förhålla mig liksom, fortsätter jag. Det känns som om du håller en gard uppe hela tiden. Jag gör det jag med, men så fort jag släpper lite så slår du ner mig igen.
- Åh, det är ju inte bra att du känner så. Men det är så mycket nu. Jag kan inte fokusera. Om tre veckor har jag ingenstans att bo, sen börjar jag ett nytt jobb och efter det måste jag flytta upp till den där jävliga studentstaden igen. Han suckar, stirrar upp i taket. Jag har aldrig haft någon vidare bra kontakt med mina känslor, men nu är det som om jag stänger av helt. Jag kan inte tänka. Eller så gör jag tvärtom och tänker för mycket istället.

Han ser så tom ut där han ligger och blinkar i mörkret. Och jag vill göra allting bra.

- Jag förändras Ariel. Förut tyckte jag om att flytta ifrån ställe till ställe. Men nu, åh ... Jag vill bara stanna någonstans ... Ha mitt eget.
- Jag förstår.

Gu, jag förstår allting, hela tiden. Jag förstår, jag vill skrika, skrika honom in på rätt spår. Men det går ju inte.

- Jag vet inte om jag kan bli kär i dig igen.

Jag håller för öronen nu, jag hör inte vad han säger. AOAOAOAOA.

- Jag kan inte sluta tänka på hur det kommer att bli. Och jag vill inte såra dig.
- Men jag kan ta ett nej, envisas jag. (Tjatar jag för att få honom att säga det?)
- Det vet jag Ariel. Men det som grämer mig mest just nu är om du kan ge ett nej. Kan du göra det? Om du inte orkar mer kan du säga nej då?

Tystnad.

Alla ord som jag har skrivit här. Jag famlar efter dom. Men jag kan inte nå dom. Det går inte. Jag försöker. Men förgäves.

- Jag antar att din tystnad är svar nog.
- Men nej. Okej. Jag säger nej.
-Så det är nej nu? Du säger det?
Han reser sig upp. Dra på sig sina jeans. Den bara bringan. Håret som fortfarande ligger i våta testar.
- Nej, jag menar. Jag säger till när den dagen kommer då jag har fått nog, piper jag och nyper mig själv hårt i låret. Helvetesjävlaskit.

(ge mig styrka, jag behöver mer, mycket mer än någon annan tror jag).

ADDICTED TO YOU.

2010-07-29T13:51:00.004+02:00

Det är som om han kan läsa mina tankar. Han ringde inatt. Klockan halvfyra på morgonen satt han och väntade på bussen hem.
- Det regnar Ariel, suckade han. Den där sliriga tungan. Fyllan som ramlar runt inuti honom. Jag spinner som en katt.
- Sov du?
- Nej, nej, verkligen inte, säger jag och försöker skaka sömnen ur mig. Han är så rolig. Så gullig. Så jävla full.

Sluta nu Ariel, tänker jag. Andas djupt. Tänk efter. Det räcker nu. Det slutar här. Imorgon när du vaknar är det över.

HE'S JUST NOT THAT INTO YOU.

2010-07-28T23:29:00.005+02:00

SMS TISDAG:

A - Vad gör du? Har du somnat?
K - Jag ska, snart. Vad gör du?
A - Jag gör ingenting. Jag vill sova hos dig lite bara.
K - En annan gång! Hur funkar det att bo själv igen?
A - Det funkar inte - där av, haha. Men du ... Hur känns det här egentligen? Har vi fått mersmak eller avsmak?
K - Jag vet inte, hur känner du?

(tystnad)

K - Jag somnar snart Ariel, vi kan mer snacka imorgon.
A - Ja. Vi måste.

SMS ONSDAG:

K - Klockan sex, Medis?
A - Kan vi säga halv åtta istället?
K - Jag ska träffa brorsan åtta, ska vi ses imorgon istället?
A - Okej.

DET RÄCKER NU. JAG SLUTAR HÄR. DET ÄR BRA! TACK SKA DU HA! Imorgon i dina ögon säger jag hejdå. SNÄLLA HJÄLP MIG, GE MIG STYRKA, HJÄLP MIG ATT HÅLLA LILLA ARIEL I HAND SOM INTE FÖRSTÅR BÄTTRE OCH GÅ DÄRIFRÅN.

Jag vill inte mer. Jag vill inte hänga på en krok resten av livet precis som min mor. Jag vill mer. Jag vill på riktigt. Jag vill tro att det finns någon annan för mig därute som låter mig vara den jag är och som ändå inte kan få nog. Hjälp mig att stanna kvar i min fasta övertygelse om att han inte är bra för mig längre. Hjälp mitt hjärta att förstå det min hjärna har listat ut för länge sen. Vi slutar här. Det slutar såhär. Det blir inte bättre nu Ariel.

SHE'S STANDING ON A LINE BETWEEN GIVING UP AND SEEING HOW MUCH MORE SHE CAN TAKE.

2010-07-27T21:37:00.004+02:00

Det är värst om nätterna, då slingrar sig ångestormen igenom rummet, väser. Smyger längs väggarna, lurar på mig.

Kim är bortrest och jag är rädd igen. Jag slår armarna om mig själv, tänder lampan. Diskar. Viker ihop kläderna som ligger slängda över golvet. Hjärtat slår fort. Vad ska jag göra?

Jag är hysterisk. Jag vill flytta hem igen. Jag vill vara liten och lyssna till hur pappa skriker på mamma. Jag vill vara liten och bli injagad på mitt rum. Jag vill vara liten och upprepa att jag är dum i huvvet på hans kommando. Jag vill vara liten och ligga i hoprullad på golvet och bli sparkad på. Jag vill finnas till.

Jag vill inte bo själv i den här lägenheten som jag inte kan ta hand om. Jag vill inte bo själv och leva i min egen olycka hela dagarna. Jag vill inte och jag saknar honom. Jag vill att Kille ska komma tillbaka. Jag vill att han ska ligga bredvid mig. Jag vill känna hans kropp emot min. Vi behöver inte prata med varandra bara han inte lämnar mig en gång till. Bara han aldrig släpper mig ur sina ögon.

Jag orkar inte. Jag är inte stark. Jag kommer aldrig bli en blomma. Jag är en ful jävla mask som behöver hänga blodig på en krok för att känna att jag lever.

CHANGING MY MIND.

2010-07-26T21:09:00.003+02:00

Men innerst inne tror jag att jag håller på att så ett frö som snart kommer att växa till sig och bli en blomma som säger att jag är värd bättre.

LET GO LITTLE STAR.

2010-07-26T18:32:00.010+02:00

Kan jag leva utan gnistan i hans ögon?

Om det är allt han har att erbjuda mig: Gnistan i hans ögon?

Hur kan det vara tillräckligt?

Hur kan jag säga nej till alla andra män bara för en gnista i hans ögon?

En gnista i hans ögon, det finns ingenting annat där för mig att hämta eller ta emot.

Bara den där gnistan som en stjärna på himmelen.

Hur har jag hjärta att släcka en stjärna? Hur står jag ut med att se en stjärna slockna?

Det gör jag inte. Jag gör inte det. Jag kan inte.

Så tyst, tyst varje kväll räknar jag: 1,2,3
och väntar på ett stjärnfall.

MEET ME HALF WAY.

2010-07-25T16:05:00.005+02:00

ph: wai lin tse

En tomhet. En dröm om en annan man som kan älska mig bättre. En dröm om en annan man som har idéer och energi som räcker till för två. En dröm om en annan man som inte är rädd. Jag vet inte. Jag vet inte vad det är vi håller på med?

Jag vågar inte fråga. Jag vill inte veta just nu.

Först var det kärlek, nu är det kött.

Nu ringer vi varandra kvart i tre på natten och frågar: Är det okej att jag kommer över?

Och visst att hans händer talar ett annat språk. Visst att jag märker att hans händer har saknat mig. Att hans kropp dras till min även när han sover. Men kanske är det allt? En gammal vana att slippa tänka i.

- Jag är glad att du är här, säger han. Men det räcker inte. Säg någonting som får mig att tro. Säg någonting som får mig att hoppas. Säg någonting som får mig att vilja. Säg någonting som får mig att orka för snart blir du mig likgiltig.

YES, I SAID IT'S FINE BEFOREI DON'T THINK SO NO MORE.

2010-07-23T14:18:00.005+02:00

Det är torsdag. Klockan är tolv på natten och jag går med vinvingliga ben hem till Kille. Jag ser blek ut, mina händer skakar. Det är någonting som inte stämmer, men jag orkar inte bry mig om det just nu. Han är glad att se mig fastän han är trött och ska jobba imorgon. Själv har jag semester, en semester som håller på att ta livet av mig. Jag är så långt ute och cyklar nu. Jag kan fortfarande inte äta ordentligt, jag dricker vin varje kväll och snusar två dosor om dagen nu. Och jag vet att han är den sista människan som skulle be mig att sluta.

Vi ligger i hans säng.
- Titta på himlen, säger han. Visst är den fin? Men titta då! Äh, du tittar ju inte.
Jag ligger på hans axel och jag är så trött.
- Jag kom bara hit för att ligga såhär, är det konstigt?
Han kysser min panna. Stryker mitt hår. Du e fin ...

Vi talar inte om framtiden. Vi har bestämt oss för att bara vara här och nu. Inte tänka så mycket, bara känna.

Och jag känner på de små krulliga hårstråna på hans bröst. Jag kysser hans hals. Andas tungt i hans öron när han drar upp mig över sig sen. Han kommer snabbt, lovar att han ska gottgöra mig. Men jag är så trött. Somnar på hans arm. Vaknar med ett ryck en timme senare. Hinner med nöd och näppe in på toaletten. Sen kräks jag. Kroppen har verkligen fått nog nu. Och jag med.

I LIKE YOU MORE THAN ALOT OF THINGS.

2010-07-22T00:10:00.005+02:00

Går det här att förstå? Jag vet inte.

Men hans ögon, OCH HUR MYCKET ÖNSKAR JAG INTE ATT JAG KUNDE SLUTA SKRIVA OM HANS ÖGON? Men hans ögon! Ett hem. Ett bo. Ett annat liv att hela sig i.

Hans finurliga leende, hans dåliga skämt, hans nervösa fingrar.

Vi har det så bra tillsammans. Och jag vet, jag vet ju. DET HAR INTE ALLTID VARIT SÅHÄR.

Men just nu. Just nu. Får jag lägga huvudet i ditt knä? Kan du smeka min kind? Kan du kyssa mina läppar mjukt? Får jag dofta på din hals? Får jag säga att du är snygg i de där jeansen?

Och din röst. Hur ska jag kunna berätta om din röst som saknar vassa kanter, som inte kan bli skarp, som påminner om vanilj, som aldrig kan göra mig illa förutom med ord som jag inte vill höra som ammunition?

Och hur uppenbart är det inte nu att jag aldrig har släppt dig, att du har legat i mig hela tiden och bara väntat på att jag ska plocka fram dig igen. Och nu är du här, i mig och överallt. Och hur länge till ska jag kunna hålla dig ifrån mig innan det brister och du rinner över i mitt liv på riktigt?

SPEAK THE TRUTH, EVEN IF YOUR VOICE SHAKES.

2010-07-20T12:49:00.009+02:00

Hans ögon, åh gud, kan jag få bygga ett bo där i? Fortfarande rödkantade av sömn efter en nap mitt på dagen. Och jag kan inte förmå mig själv! Och hur mår du? Och igen är jag sådär attraherad av dig att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Och du hör ju hemma i mig också, visst känner du det också nu? Jag ser det. Vi har förändrats, du hade rätt.

Men jag måste prata med dig nu eftersom jag har lovat mig själv. Eftersom både Greta och Kim smsar mig stup i kvarten och säger åt mig att vara stark. Så jag säger det: Vi måste prata! Fastän du säger att du skulle vilja att vi undvek det just nu så måste jag envisas. Vi måste prata! Och plötsligt rasar det ur mig: Jag tänkte lämna dig idag. Jag tänkte säga hejdå, förstår du?

Och du ser så ledsen ut. Det ser ut som om jag skjuter dig rakt i hjärtat. Du säger: Vadå? Aldrig mer? Lämna mig? För alltid? Du säger att du inte vill det. Och du pratar! Äntligen! Du öppnar upp. Du säger att du är så jävla rädd. Att du är så jävla jävla rädd för att såra mig. Att du aldrig vill såra mig någonsin igen.
- Men tror du inte att jag är medveten om jag att jag kan bli sårad av dig? Tror inte du att jag har det i bakhuvudet varje gång vi ses att det kan hända? Tror du inte jag tar det i beräkning inför varje sms jag skickar? Lyssna, jag vet det och det är bara mitt beslut om jag vill utsätta mig för den risken igen, eller hur? Och det är faktiskt inte det som skrämmer mig mest. Det som skrämmer mig mest är att du ska stänga av. Det är min största rädsla. Att du en dag bara stänger av, släcker lyset och slutar prata. Det är det som jag inte kan stå ut med. Tanken på att du ska stänga av, det är den tanken som gör det så svårt för mig att balansera på den här vägen. Jag vill inte att du stänger av. Jag vill inte att du slutar prata.

Du ser snopen ut. Du säger att du inte tänker stänga av. Du säger att du inte fungerar så. Men du säger att du inte kan sluta tänka på framtiden och hur det kommer att bli. Du säger att du inte vill att det ska bli som förut.
- Men hur var det förut då? Frågar jag och vill gömma mitt hjärta för allt det fula och allt det svarta som jag kommer att få höra om mig själv nu. Men jag måste ju få veta. Jag måste gå igenom den eld som jag har bävat för så länge nu.

Han säger: Jag var så egoistisk Ariel. Och jag vill inte vara det mer. Jag gjorde bara min egen grej. Allting handlade bara om mig! Jämt. Och det känns som om du inte fick något rum att vara dig själv i.

Jag blir stum, helt tyst. Vad är det han säger? Tar han på sig ansvaret för allt det här? Är det hans eget dåliga samvete som han inte står ut med?

Jag är så förvirrad.

Vi kramas och han säger att det är så skönt att vi pratar. Och jag vill inte följa med honom hem och han frågar inte ens. Det känns som om vi befinner oss på samma nivå nu och jag behöver inte följa med honom hem som om det var sista gången för jag vet att vi kommer att ses snart igen.

WHAT DIFFERENCE DOES IT MAKE IF I STILL LOVE YOU, WHEN I KNOW FOR SURE THAT I CAN'T MAKE YOU MINE.

2010-07-19T12:12:00.005+02:00

Det räcker nu. Jag orkar inte mer. Jag avslutar det här idag, jag har fått nog. Jag kan inte vänta på honom. Det går inte Jag kan inte ge honom den tid han behöver utan att förlora mig själv. Jag har sagt åt alla mina vänner att de inte får ge mig några andra råd. Jag måste knyta mina händer hårt, stålsätta mig i hans ögon och säga hejdå för sista gången.

PLEASE TELL ME TO LEAVE HIM MAMA.

2010-07-18T17:30:00.006+02:00

SMS SÖNDAG:

A - Helo! Va gör du? Vill du komma hit och softa med en film?
K - Jag ligger i sängen fortfarande och kollar tv. Vad gör du? Hade du kul igår? Jag jobbade och är ganska trött ... När skulle det vara filmdags?
A - Gu'va du jobbar! Det var så himla bra igår, men min kropp är en död maskin idag. Ligger bara i soffan med noll planer att resa mig upp. Det är film tills jag somnar inatt så kom när du vill, men om du inte orkar så förstår jag.
K - Det var lite kris igår så jag fick rycka in. Men det var roligt så det var lugnt. Jag får se om jag orkar sen, trött så trött. Vi kan höras lite senare! Kram

K - Jag kommer nog inte orka träffas idag, är helt slut. Men någon dag i veckan?
A - Absolut. Är också astrött. Men hur känner du inför det här? Känner du någonting för mig när vi ses? Eller är det mer vi ses när vi ses, det blir vad det blir?
K - Det är svårt att säga Ariel, vi har ju inte träffats jättemånga gånger. Jag kan inte säga så mycket om vad jag känner för jag vet fortfarande inte ... Är du med?
A - Jag förstår vad du säger. Men du måste ju ha någon form av känsla? Är du helt nollställd/livrädd när vi ses?
K - Ganska rädd är jag nog allt. Jag gillar att hänga med dig, är dock rädd att saker bara skulle bli som de var innan och jag vill nog mer om det skulle bli något. Och det är det som jag inte vet vad jag känner inför ... Förstår du vad jag menar?
A - Men tror du att den rädslan är så stark att du aldrig kommer att våga släppa efter? För vi kommer ju aldrig veta förrän vi befinner oss där. Tror du att vi kan förändra oss genom att prata med varandra och vara vaksamma på gamla hjulspår, eller har du en stark uppfattning om att vi är alldeles för olika för att få det att fungera? Tror du att vi har lärt oss någonting av allt det här och därför har mer att vinna den här gången? Jag förstår att du är rädd. Jag är också rädd men jag vill inte låta den rädslan styra nu för jag vet hur missvisande en gammal rädsla för en ny situation kan vara.
K - Jag bryr mig inte om att vi är olika, det påverkar ingenting och har aldrig gjort. Jag undrar över hur mycket vi har förändrats sen sist, ibland känns det som att vi har förändrats mycket och ibland inte. Jag vet verkligen inte hur det kommer att bli. Jag kan inte besluta något nu Ariel, jag behöver tid.
A - Jag begär inte att du ska ta ett beslut. Men kan du inte berätta hur du skulle vilja se att vi hade förändrats?
K - Jag vet inte, det är inget specifikt. Jag känner mig trängd nu. Kan vi inte ta det när vi träffas och prata mer då?

I GET BY WITH A LITTLE HELP FROM MY FRIENDS.

2010-07-18T15:27:00.004+02:00

Kim ba: Gomorron, kaffe?
- Eeh, ja, tack!
- Ipren?
- Åh.
- Omelett?
- Men alltså du! LOVE YOU!

Och jag tänker att jag nog kommer att överleva den här dagen med.

I NEED A BREAK FROM MY TROUBLING WAYS.

2010-07-17T15:28:00.004+02:00

Jag: Igår kändes bra.
Han: Det gjorde det!

Men vad händer nu då?

Och jag vet fortfarande inte om jag orkar. Hela tiden är jag på gränsen till att gå sönder. Jag kan inte sova om nätterna. Jag kan inte äta ordentligt. Jag snusar och dricker vin, och det är allt jag gör. Och jag vill berätta för någon hur jag mår. Jag vill ringa mamma och säga att nu får du komma och hämta mig för jag är redo för psyket. Och allting handlar inte om honom, redan innan han kom tillbaka så hade jag för mycket. Jag har för mycket och det finns ingen ro. Men ikväll är det fest och jag måste orka. Jag måste kämpa mig dit trots att morgondagen aldrig har skrämt mig så mycket som den gör i denna stund.

HOOKED ON A FEELING.

2010-07-16T00:00:00.004+02:00

Jag har köpt en ny klänning. Jag har färgat håret. Jag har provat tusen olika frisyrer och jag känner mig så fånig där jag står.
- Oj, säger han. Va nerklädd jag känner mig.
- Va varmt det är, säger jag för att byta fokus ifrån mig själv där jag står redo för Oscarsgalan.

Vi promenerar till en liten gräsplätt och slår oss ner på filten som jag har tagit med mig. Han frågar om det är okej att han tar av sig tröjan och jag nickar. Efter det trollar jag fram både kaffe, chips och vindruvor ur min väska. Jag har gjort mig till. Jag har gjort en sista ansträngning, tänker jag.
- Vill du spela yatzy? Frågar jag samtidigt som han fyller upp min blommiga plastkopp med kaffe. Och det vill han och allt är precis som vanligt. Allting är så lätt, vi skämtar och talar i mun på varandra. Och jag är inte alls redo för att prata allvar nu. Jag vill fortsätta, jag vill inte att det ska sluta här. Jag vill inte förlora honom. Jag vill inte gå miste om det här.

- Vad tänker du om det som hände i helgen? Frågar han då.
- Ehm, jag vet inte, skruvar jag på mig.
- Jag tycker att det är jobbigt att vi hade sex, säger han. Allt blir så grumligt då, eller hur? Det är så många olika känslor som börjar tumla runt inuti. Jag vill ju bara gå hem med dig igen nu och jag tänker att det blir så mycket svårare ...
- När någon drar sig ur sen? Avbryter jag.
- Nämen det blir så lätt att någon faller. Och då menar jag inte att jag är rädd för att du ska falla för mig utan tvärtom.

Vi dricker ur kaffet och han slår mig i yatzy trots att jag fuskar.

- Men vad tänker du? Fortsätter han att envisas. Tror du inte att det är dumt att vi går hem tillsammans?
- Jag vet inte. Alltså det här är en sån konstig situation, suckar jag. Vi känner ju redan varandra. Jag tror inte att vi kommer kunna dejta varandra fem gånger utan att gå hem till någon. Och jag har ingenting emot att vi gör det, bara vi gör annat också.
- Inte? Säger han och knäpper nervöst med fingrarna. Men ska vi gå då? Han försöker sig på ett leende.

Och så gör vi det.

SO UNSURE WHEN I REMEMBER ALL THE THINGS HE SHOWED ME AND I WANT MORE.

2010-07-14T12:43:00.003+02:00

Men redan första dagen i Studentstaden när jag ser honom så händer någonting med mig. Han är så tydlig. I ett myller av människor är han självlysande. Han ristar sig in i mig. Det går inte att värja sig. Och sen när alla små fåglar viskar i mitt öra att han gillar mig utan ha någon aning om hur mycket jag gillar honom. Så rodnar jag och hoppas att det inte ska synas.

Och när jag ser honom så övar jag på att säga hej tusen gånger tills han står framför mig och jag äntligen säger det: H-e.j. Tre små bokstäver och jag måste kämpa med varenda en.

Han kryper in i mig. Han fäster små moln i mina öron. Och han är det snyggaste jag någonsin har sett. Allting med honom tilltalar mig. Allting i honom talar till mig. Kom. Och jag kan inte hejda mig trots att jag försöker. Om jag bara fick ... om jag bara vågade ... Det är elektriskt. Vi snuddar vid varandra och en stöt går igenom min kropp.

Kärleken brusar upp i mig och efter det är ingenting sig likt.

Efter det ska jag aldrig uppskatta min ensamhet så mycket som jag en gång gjorde - någonsin igen.

YOU LOVE ME NO LONGER, I KNOW.

2010-07-13T17:44:00.009+02:00

Kille.

Jag har tänkt på dig, på oss mycket. Och kanske vill vi två olika saker trots allt. Du förstår jag vill inte ens vara rädd för att hamna i samma gamla hjulspår. Jag vill vara övertygad om att vi fixar det den här gången. Och jag vill att du ska vara det med. Jag vill inte vara rädd för allt som skulle kunna hända. Jag vill känna mig trygg med vetenskapen om att vi inte kommer att ge upp så lätt den här gången. Jag vill tro att vi har lärt oss något efter allt som har hänt. Och jag står inte ut med att du tvivlar på oss. Jag står inte ut med att det känns som om du tvivlar på mig.

Jag vill att du ska engagera dig. Jag vill att du ska prata med mig. Jag vill att du ska ta flera initiativ. Och jag vill inte låtsasdejta dig. Jag vill vara seriös. Redan ifrån början vill jag vara seriös och jag tycker inte att det är fel.

Jag vill att du ska kunna säga att du tycker om mig. Jag vill att du ska våga säga att du vill försöka. Men inte ens det vågar du göra. Och varför ska jag stanna kvar i det här? Varför ska jag utsätta mig själv för dina fram och tillbaka? Kan du svara mig på det. Och varför känns det som om det bara är jag som kämpar med det här? Varför känns det som om du ingenting har att förlora medan jag har allt?

Jag kan älska dig. Det vet jag. Men varför? Varför ska jag älska dig?

Jag har ingen som helst aning om varför jag ska älska dig längre. Du ger mig inga skäl. Du vill veta vem jag är och hur jag har förändrats. Men vad spelar det för roll? Om du inte kan älska mitt gamla jag så kan du definitivt inte älska mitt nya jag. Så mycket kan jag lova dig.

Kan du göra en kraftansträngning ifrån tårna för min skull? Är jag värd det? Vad är jag värd i dina ögon? Kan du berätta det? För här står jag och är villig att offra så mycket för din skull trots att jag vet att du är lat, har dåligt ölsinne och bara vill promenera med mig en gång om året.

/ Ariel.

AND I'M ABOUT TO MAKE A MISTAKESO PLEASE HURRY BABE.

2010-07-12T12:52:00.008+02:00

Det är lördag och jag är hejdlöst trött. Jag vacklar fram med en svart gardin framför ögonen. Vi ska ses idag också eftersom det var sagt så ifrån början. Orkar du? Frågar Kille när jag står i dörren på väg hem för att duscha och byta om. Jag rycker på axlarna. Orkar egentligen inte. Jag vill inte att vi ska börja i den här änden, säger han. Jag vill inte att vår relation ska bygga på att vi går hem till varandra om nätterna. Han rycker in mig i hallen igen, stänger dörren. Kysser mig länge. Sen säger han: När vi ses ikväll så börjar vi om ifrån början. Då kramas vi bara igen, okej? Och jag nickar stumt. Ler. Min förnuftiga lilla man.

Timmarna går och när klockan slår sju ser jag ut som ny igen i en sandfärgad klänning med små svarta spännen i mitt vitblonda hår. Vi kramas precis som vi har lovat varandra. Vi promenerar ner till vattnet. Jag har med mig en flaska vin och en påse chips. Vi pratar och skrattar och det ligger en spänning i luften hela tiden. Kille har stånd. Men va fan, jag hatar att det blir såhär, säger han och vrider oroligt på sig. Jag vill bli full, säger han sen och dricker mer av vinet än vad jag gör. När det har tagit slut frågar han om vi inte ska gå upp och sätta oss på en bar. Jag säger okej fastän jag är trött. Jag är så trött. Jag staplar fram som i en dimma.

Vi dricker mera vin. Vi pratar med andra som också sitter på uteserveringen och Kille gör det så lätt. Själv måste jag pressa fram alla ord. Själv måste jag kämpa för att dra in gemenskapen och försöka koppla av ibland alla dessa främmande ansikten.

- Jag vill ju bara gå hem med dig igen, säger Kille som bara bor fem minuter bort.
- Jag vill jag med, säger jag. Eller jag vill bara gå hem till dig och sova lite.

Och så går vi. Och så ligger vi i den där sängen igen. Kramas. Luktar på varandra. Och jag älskar hans händer på min kropp. Under min klänning. Vi är nakna igen. Det går så fort. Vi har så bråttom. Plötsligt är han i mig. Hetsig. Hård. Blöta av svett båda två. När det är över är jag så lättad och så tom att jag börjar snyfta. Tårar rullar nerför min kind.

- Vad är det vi gör? Säger jag.
- Jag vet inte.
- Men hur skulle du definiera det? Dejtar vi nu eller vadå?
- Vi befinner väl oss i något slags förstadie till dejting.
- Alltså jag vill inte vara vän med dig. Jag har inget behov av det, förstår du? Säger jag.
- Okej, men då dejtar vi väl då, säger han som är rädd.
- Jag vet inte vad som kommer att hända. Jag vet inte ens om vi kan bli tillsammans igen. Men jag tycker om dig och jag tycker om att tillbringa tid med dig, suckar jag.

Han drar mig intill sig, men plötsligt har jag blivit svart. Han är så feg och jag vet inte om jag orkar. Jag vet inte om jag orkar att han ingenting alls vet. Han är så liten och förvirrad och han tror att jag har förändrats. Att jag har blivit någon annan och att det ska bli annorlunda och bättre bara därför. Men jag har inte förändrats, vill jag skrika och det har inte du heller. Och jag vet precis vad det här förhållandet innebär. Jag vet precis hur det kommer att bli, men jag är villig att kämpa för att vi ska klara av det bättre den här gången. Jag tror att vi kan prata oss ur alla svackor. Jag kan stå ut i att hamna i gamla hjulspår för jag vet att det går över.

Men vet du det? Tänker jag. Kan du orka? Kan du vara stark för två när det behövs? Eller kommer du att stänga av när det blir svårt och tro att inga utvägar finns förutom den som leder dig bort ifrån mig?

Jag klär på mig och jag går hem för det känns som om huvudet kommer att sprängas i bitar när som helst.

I CAN'T STOP THIS FEELING.

2010-07-12T00:04:00.005+02:00

SMS LÖRDAG:

Greta - Är du på ikväll? :)
A - Jag ska träffa Kille, jag kommer kanske efteråt om jag inte kollapsar. Jag sov där inatt och nu är dötrött.
G - Ojdå, hmmm, bra att det funkar mellan er men försök att ta det lugnt så ni inte kastar er in i något direkt.
A - Jaadå, hmr ... tack!
G - Men alltså allvarligt - ta det lugnt! Ni har hela livet på er och ni har ju redan klarat av dejtinggrejerna en gång! :)
A - Haha, ja! Så varför ska vi göra om det en gång till? Nej, men jag vet ju, jag ska försöka. Igår var en olyckshändelse. Vi gick in i varandra på nattbussen när båda var lite fulla. Idag ska vi mötas och bara prata typ. Men vad kan hända om man inte tar det lugnt? (jag har glömt!)
G - Om man inte tar det lugnt kan man krascha. Och fyllemisstag är okej, jag vill bara inte att du ska bli sådär ledsen igen. Jag tyckte ni började så fint, trevande o chill och det är dumt att sabba det såhär nära inpå. Men prata är bra. Prata behövs! PUSS.

AND FOR YOU I KEEP MY LEGS APART AND FORGET ABOUT MY TAINTED HEART.

2010-07-11T19:18:00.006+02:00

Det är fredag och klockan är mitt i natten. Jag har varit ute och klubbat. Och nu vill jag bara åka hem och sova. Men så kliver jag på nattbussen och fryser till is. För där sitter han. Kille. Jag blinkar två gånger eftersom jag har blivit så van vid att tro att jag ser honom överallt. Men nu sitter han verkligen där och ser lika snopen ut som jag gör.
- Men gu'va sjukt, utbrister jag och slår ut med händerna. Vad gör du här? Vi ska ju inte ses förrän imorgon!
Och han skrattar och berättar att han har varit vägg i vägg med mig hela kvällen på krogen som ligger precis intill.
- Vadå, SÅG DU MIG? Hetsar jag som vill veta allt hela tiden.
- Nej, för fan, säger han. Jag fick en chock när du klev på nu.
- Bra, mumlar jag och undrar hur jag ser ut nu efter flera timmar inne på en svettig nattklubb.
- Du är vackrare än någonsin tidigare, säger han som om han kan läsa mina tankar. Jag ler och han stryker min arm som om han inte kan låta bli och sen ursäktar han sig.
- Men hallå, det är lugnt, säger jag och stryker hans arm också som för att vi ska bli kvitt.
- Vad ska vi göra nu då? Frågar han som om han helt har glömt bort att vi båda två var på väg hem för en stund sen.
- Jag vet inte, svarar jag eftersom jag också har glömt nu.
- Ska vi sätta oss och ta ett glas någonstans?
Jag rycker på axlarna.
- Eller ska vi åka hem mig? Han kliar sig håret, tittar ut igenom fönstret, rädd för vad jag ska svara förstås. Och jag låtsas fundera fastän jag redan har bestämt mig.

Killes lägenhet är liten. Han har fått hyra ett studentboende mitt i stan över sommaren och det är bara i sängen det finns rum för två.
- Jag vill typ kramas, känns det okej? Hundvalpsögonen. Det ofarliga leendet. Och allting är okej.

Vi flätar ihop våra ben. Min näsa vid hans hals. Och han doftar så gott. Så bekant. Han doftar precis som någon jag älskade en gång. Jag andas tungt. Vi kysser varandra och hans tunga är mjuk, len, våt. Och hans tunga hittar ett hem i min mun med en gång.
- Det är så varmt här, suckar han och drar av mig mina kläder. Vi tar på varandra som om det var första gången och ändå vet vi båda två vart det kittlar som mest.

Vi ligger inte med varandra. Vi gör allt, men inte det.

Och det går inte att beskriva hur skönt det är att få vara nära honom igen. Jag ligger vaken när han har somnat sen och kommer ihåg när jag ser det: Han ler alltid när han sover. Jag hade glömt. Han ler och det är så fint. Han ser så trygg ut där han ligger som om ingenting ont kan hända honom nu. Och jag skrattar. Skrattet bubblar ut ur mig och det är så befriande. Tack ska du ha, tänker jag.

BUT IT'S ALREADY TOO LATE.

2010-07-09T00:14:00.002+02:00

allting i mig säger nej, vänd dig om, återgå till dig själv

men nu är det redan för sent.

BABY I'M SO CONFUSED.

2010-07-08T15:17:00.005+02:00

SMS TISDAG:

A - Jag vill ju fortfarande bara slita av dig alla kläder, insåg i samma sekund som vi kramades hejdå.
K - Men vi får inte tänka så än Ariel. Nu tar vi det bara piano. Är det jobbigt att du tänker så?
A - Det är jobbigt att tänka så om du inte tänker samma sak. Jag vill inte köra in i en vägg!
K - Fast jag vet inte alls hur jag känner och tänker. Jag saknar att hänga med dig och jag hoppas att vi kan göra det. Och det är klart att jag fortfarande tycker du är sjukt snygg och assexig ....
K - Men du, kan vi inte smälta lite och höras typ imorgon?
A- Jaa, tack! Du vet att jag inte kan tygla mig själv, haha. Det var fint ikväll helt enkelt. Sov gott, tänk inte för mycket, bli inte skiträdd. Jag har klarat mig såhär långt liksom. Kraam!
K - Sov gott du också. Och tänk inte för mycket du heller ... :)

IT HAS ALWAYS BEEN ABOUT YOU.

2010-07-07T23:15:00.006+02:00

Det är tisdag och jag är nervös. Jag sitter på tunnelbanan och har ont i hela kroppen. Jag är så jävla rädd och jag gör allt jag kan för att hålla mig samman. Plötsligt känns det precis som det gjorde den där dagen då det tog slut. Precis som den där dagen då mitt liv slogs i spillror. Jag kan inte andas. Jag tänker att jag gör mig själv illa. Jag tänker att jag är en idiot. Jag tänker att jag borde vända om.

Jag tar rulltrappan upp. Och jag skrattar eftersom jag ingenting annat kan göra om jag inte ska gråta.

Och han står redan där och väntar på mig. Han vinkar. Vi kramas. Han är snygg. Så mycket snyggare än jag har låtsas att han har varit under hela den här tiden då vi har varit ifrån varandra. Han har nya skor. Snygga skor. Ny frisyr. Snygg frisyr. Ja, till och med den där fula jävla skjortan som inte alls är min favorit är snygg idag. Och jag orkar inte riktigt? Nej, jag orkar nog inte alls.

Han knäpper nervöst med fingrarna. Jag känner honom. Jag får hålla i mina händer.

Vi ska gå en promenad, men plötsligt ösregnar det. Det har varit sol hela veckan, men nu regnar det såklart.

Vi smiter in på en kinakrog och Kille har fyra spänn kvar på kontot. Och varför är jag inte förvånad? Jag bjuder på vin. Och vi skrattar och vi pratar i mun på varandra. Och jag har roligt!

Ja, jag har roligt tills han frågar mig hur jag mår.

Klumpen i halsen.

Han: Hur klarar du dig Ariel? Du klarar dig väl, eller hur?

Hans milda ögon. Åh gud. De mjuka läpparna. Skäggstubben. Hans lukt. Jag minns allting nu.

NEJ, JAG KLARAR MIG INTE. JAG SAKNAR DIG VARENDA JÄVLA DAG FORTFARANDE! Skriker jag inte. Utan jag ler och jag rycker på axlarna. Och jag beställer in två glas vin till.

Han säger att han har velat höra av sig så många gånger. Han säger att han inte vet hur många sms han har kombinerat ihop som han aldrig har skickat iväg. Och jag nickar och jag går in mig själv. Och jag säger ingenting alls.

Och han snurrar sin snusdosa oroligt emellan sina fingrar.

- Vi kanske ska börja dra oss hemåt, säger han sen. Han som har skaffat sig ett heltidsjobb. Han som har klarat sig bra utan mig så himla länge nu. Och jag säger att det kanske är lika bra fastän jag inte alls vill försvinna ut ur hans ögon. Fastän jag aldrig mer vill försvinna ut ur hans ögon. Hans ögon, åh ni förstår inte. De ögonen, de bäddar om mig, de gör allting bra. Och jag visste det hela tiden.

Vi kramas igen. Mina armar omfamnar hans kropp. Den hårda ryggtavlan. De mjuka axlarna. Jag tyckte verkligen om att träffa dig Ariel. Och jag vill träffa dig flera gånger. Precis så säger han när jag går på knäna därifrån och undrar om han vill vara min vän på riktigt nu eller min stora kärlek en gång till?

I'VE BEEN MISSING YOU.

2010-07-06T13:50:00.004+02:00

Det kliade i mina fingrar när jag vaknade imorse. Det var länge sen. Jag har drömt mardrömmar hela natten. Min far han klippte i min hud med en nagelsax. Han hade hårda ögon och skrattade åt mig hela tiden. Jag vaknade av att jag grät.

Jag klev upp fastän det bara var tidig morgon. Jag bryggde en kopp svart kaffe, kissade. Studerade mig själv i spegeln. Jag ser trött ut. Jag kväver en suck och tassar tillbaka till min lilla madrass på golvet. Jag är inte ensam längre. Det är skönt. I min stora säng ligger Kim. Hon har flyttat in och sover fortfarande djupt. Det är lugnande att lyssna till hennes andetag. Hon är så lätt. Så olik mig. Jag tycker om det.

Men jag är nervös. Jag kan inte äta. Jag är på helspänn. Jag ska träffa Kille ikväll.

2010-07-04T15:30:00.003+02:00

Jag är så förvirrad. Jag är så jävla rädd. Jag känner inte igen mig själv. Jag hittar inte ut. Jag saknar mina ord.

XXX

2010-07-01T16:35:00.003+02:00

Jag läser vad ni skriver. Jag kan bara inte förmå mig själv att svara.

Det händer så mycket nu. Och jag är trött.

Och för full jämt.

Jag kräktes fyra gånger igår.

Jag har varit i skärgården. Jag har inte sovit på fyra dygn.

Jag är ett svart hål.

Och till råga på allt så har Kille hört av sig. Vi ska träffas nästa vecka.

Och jag vet inte vad det betyder.

Men jag lovar att jag återkommer snart. Kanske redan imorgon.

I DON'T THINK YOU'LL EVER KNOW HOW MUCH IT MEANT TO BE.

2010-06-21T21:58:00.011+02:00

Det är tisdag och jag träffar Anton. Det är kallt ute och jag får låna hans tröja . Och det är skönt att få låna en tröja som är lite för stor igen. Det var så länge sen. Jag myser. Anton frågar hur jag mår och jag säger: Upp och ner, du vet. Samtidigt som det slår mig att det har gått flera dagar sen jag tänkte på Kille senast. Det är så overkligt. Han som en gång var allt. Men som nu sakta men säkert, mer och mer flyttar ut ur mitt liv. Och hejdå säger jag äntligen efter alla dessa nätter som jag har stått på mina bara knän och bönat och bett om att han ska ta mig tillbaka.

Anton säger att det är synd att jag har klippt av mig håret. Att det var så fint när det var sådär långt. Och jag säger att jag inte vill höra - för nu är det som det är. Anton har också klippt sig och jag säger att det är mycket finare nu precis som man ska göra. Men jag menar det faktiskt.

Vi dricker vin. Vi dricker jämt vin. Du vill bara dricka vin med mig, säger Anton och jag rycker på axlarna. Det kanske är sant.

Anton säger: Ibland är du så söt att jag bara vill hångla upp dig emot en vägg. Och jag skrattar snopet och vet inte alls vad jag ska säga så jag byter ut min gamla snus mot en ny istället och börjar prata om någonting annat.

Anton är singel igen och det skrämmer mig. Jag är på min vakt. Jag har garden uppe på ett annat sätt nu. Och jag undrar om han märker det. Han säger att jag aldrig hör av mig längre och jag pillar på saltkaret som står på bordet och låter hans ord passera.

För åtta månader sedan gjorde Anton någonting som kom att betyda väldigt mycket för mig. Han vägrade mig sina läppar. Allt jag var ute efter den där gången var hans läppar, hans mun, hans hud att hålla mig i. Men han vände sig bort och ingenting skulle göra mig mer gott visade det sig. Jag vann en vän och jag vill inte för allt i världen förlora den vännen nu bara för att det är hans tur att behöva mina.

BE YOU, FIND YOU, BE HAPPY WITH THAT.

2010-06-20T12:19:00.004+02:00

Jag skulle gå på date igår, men jag ställde in.

Jag köpte en fruktsallad istället och bestämde mig för att sluta med mina p-piller. Sen somnade jag och sov i femton timmar.

IF I CAN'T BE BEAUTIFUL, I WANT TO BE INVISIBLE.

2010-06-17T23:03:00.005+02:00

MEN TÄNK OM DET INTE ORDNAR SIG?

Det är väl klart att det ordnar sig, svarar ni.

Och så pustar jag ut.

I TRY TO TEACH ME HEART NOT TO WANT THINGS IT CAN'T HAVE.

2010-06-16T20:37:00.008+02:00

Den där kvällen då jag gick helt trasig hörde jag av mig till min gamla psykolog igen. Jag var där idag och hon sa att jag såg annorlunda ut. Jag har klippt av mig håret, sa jag. Och hon sa: Jag ser det. Fint. Hon säger alltid att det är fint och jag tror henne varje gång. Jag vet inte varför, men det är någonting med hennes ögon.

Sen sa hon att de hade fått fondmedel och att jag får gå hos henne för tvåhundra kronor nu. Jag började grina. Jag har aldrig gråtit hos henne tidigare. Men nu grät jag. Det var en sån oerhörd lättnad. Nu har jag någon att gå till varje vecka som jag faktiskt tycker om.

Hurra.

Och efter det sa jag att allt kändes meningslöst. Att jag är likgiltig till hela mitt Stockholmsliv. Att ingenting känns roligt längre, att min lägenhet ser ut som ett soprum och jag vet inte alls vad jag ska göra. Dessutom är jag så vansinnigt rädd hela tiden.

Hon sa: Tänker du på självmord någonting?

Och jag vet inte hur många gånger jag har fått den frågan igenom åren. Jag hatar den frågan. Den frågan skämmer livet ut mig. Den frågan får mig att hoppa till i stolen och slå armarna om mig själv. Jag vill inte veta att det finns en annan väg ut. Jag vågar inte ens tänka tanken. Jag menar jag skulle aldrig. Aldrig! Jag vågar inte ens ta det ordet i min mun. Jag skakar på huvudet. Jag vill prata om någonting annat nu. Jag vill att det där ordet ska lämna rummet genast. Jag vill låtsas som om det där ordet aldrig blev sagt.

Jag tänker bara på att fly, säger jag. Jag tänker bara på att resa mycket långt bort. Jag tänker bara på att börja om på nytt igen och igen och igen. Jag tänker bara på hur jag inte vill stanna kvar här. Jag vill inte stanna kvar här. Jag vill inte stanna kvar här. Det är allt.

Det är allt.

Jag vill inte stanna här, okej?

NOTTING MATTERS IF YOU DON'T LOVE ME.

2010-06-15T22:00:00.015+02:00

Jag kan inte ta hand om mig själv. Jag har aldrig kunnat ta hand om mig själv.

Det har alltid varit såhär.

Jag kan inte laga mat. Jag kan laga mat. Men jag orkar inte laga mat. Jag kan inte plocka upp efter mig själv. Jag kan plocka upp efter mig själv. Men jag orkar inte plocka upp efter mig själv.

Jag är ett vrak. Så fort jag blir lämnad ensam blir jag till ett vrak. Jag slutar att finnas till. Jag tappar mitt värde och blir till ett ingenting.

Det har alltid varit såhär.

Jag skriver för att jag måste. Jag fotograferar för att jag måste.

Gång på gång, varje vaken sekund måste övertyga mig själv om att jag fortfarande existerar.

Jag finns trots att ingen ser mig.
Jag finns trots att jag ingenting känner.
Jag finns trots att jag aldrig går utanför dörren.
Jag finns trots att ingen ringer, ropar mitt namn eller älskar mig sanslöst mycket.

Jag finns!

Jag har bevis:
Eftersom jag skrev. Jag fotade.
Det står där. Jag syns här.

Alltså fanns jag.

HAPPY BIRTHDAY TO ME.

2010-06-14T20:48:00.006+02:00

Jag fyller år, ringar under ögonen. Jag är trött. På bordet står en röd ros och ett födelsedagskort som jag ställde dit natten till igår. Mina föräldrar ringer, sjunger födelsedagssången. Mina kollegor skriker: GRATTIS! Anton skriver: Du. Jag har en present åt dig. Du får den sen. Kärlek till dig idag. Varma kramar och pussar så många att du rodnas om dina kinderna dina! Nu är vi lika gamla.

Kille skriver grattis på min wall precis som alla andra som jag inte känner längre.

- Jaha, tänker jag. Det här är vad som blev.

Men så plötsligt är det som om han ångrar sig.

Ett pip i telefonen och: Grattis igen, lite bättre med ett sms iallafall? Jag Hoppas verkligen att du har en fin dag Arel och att du mår bra! Kram.

Och jag stirrar mig blind på det där smset förstås och tänker att det där smset kommer att förstöra hela min dag, men det gör det inte. Jag får bara en klump i magen som lika snabbt går över och det överraskar mig.

Men ändå, livet är inte riktigt klokt. För exakt ett år sen väckte han mig med frukost på sängen och placerade en stor fet kyss på mina läppar och sa att han älskade mig. Sen gick jag till jobbet och kom hem till en lägenhet som badade i ballonger. Och jag kommer ihåg hur vi tittade frågande på varandra och undrade båda två: Skulle vi hinna knulla innan mina föräldrar knackade på dörren?

RUN WITH ME.

2010-06-13T02:47:00.013+02:00

Det är mitt i natten och jag är arg. Jag är så jävla arg och jag träffade Maja idag. Jag träffade Maja idag och hennes Kille. Majas Kille gör så att vi har tillgång till hela klubbstockholm. Och det är skönt, jag blir lite stöddig. Maja med. Vi dansar. Maja tar på mig, som hon alltid gör. Maja är full och hennes fingrar smeker mina ben och min rumpa. Men när hennes händer smyger in under min kjol, då skrattar jag bara och slår bort hennes händer: Du e så dirty.

Vi dricker gratisdrinkar. Maja blir för full, hon snubblar på vägen till toaletten och blir utkastad. Lika bra det, tänker jag. Är ändå så jävla trött. Men Majas Kille blir skogstokig, han springer efter oss med näsborrar som vidgas. Hans pupiller är som två svarta hål och han andas häftigt. Han skrämmer mig. Han skriker. Han skriker högt på öppen gata. Han skriker ner henne. Och jag bara står där, jag vet inte vad jag ska göra. Jag blir fyra år igen och min pappa skriker på min mamma, och jag står som förstenad för att inte göra det värre. Majas kille sparkar av sig sin sko och siktar på Maja, men missar. Och jag ser hur den flyger flera meter. Jag står alldeles kall en meter ifrån och föraktar honom intensivt. Han är inte ju för i helvete inte riktigt klok och jag måste göra något nu. Men jag vill inte att hon ska gå hem med honom sen och få ännu mera skit för det. Jag vet ju hur det här funkar.
- Men hallå, kan ni inte ta den här diskussionen när ni båda är nyktra istället? Säger jag bara. Och det är min far som har lärt mig det ordet. Det är min far som har lärt mig att när han skriker ner min mor med fula ord så kallar vi det en diskussion. De diskuterar bara. Pappa försöker ju bara få mamma att förstå. Pappa försöker ju bara få mamma att förstå att hon har fel. Hela jävla tiden har hon fel. Och han bryr ju sig bara så mycket om henne och det är ju därför han skriker. Det är ju därför han måste skrika på henne, egentligen vill han ju inte skrika men hon har ju så svårt för att fatta och han bryr ju sig bara så mycket om henne.

- JAG BRYR MIG JU BARA SÅ MYCKET OM DIG! skriker även Majas Kille med ben som skakar av vrede.

Och vad ska jag göra?

I DREAM TOO MUCH.

2010-06-12T12:57:00.003+02:00

Jag måste sluta nu att gå omvägar
för att hoppas att jag ska gå in i dig.

I CAN'T GET YOU OUT OF MY LONELY MIND.

2010-06-10T21:42:00.005+02:00

Hans mun

kaffe, snus, veteöl

varm blöt tunga

Sluta inte

lämna mig aldrig

Hans kropp

blek i morgonljuset

de små mörka hårstråna på magen

fjuniga knottriga ben

kom tillbaka

kom tillbaka, säger jag

KOM TILLBAKA

Håret på hans huvud

det vita solblekta

pekar åt olika håll

kan jag inte få rätta till det en sista gång?

En känsla

ett hjärta som jublar och slår volter

en lycka som nästan slår knut på sig själv

ett liv som får vila

Jag saknar dig.

JAG SAKNAR DIG.

Och vart ska jag ta vägen med all denna kärlek som fortfarande bara vill hem till dig?

all denna kärlek som fortfarande

bara

vill hem till dig?

Du måste svara mig.

Du m å s t e svara mig.

I JUST GOT REALLY HURT AND SOMETIMES WHEN THAT HAPPENS, SOMETHING INSIDE JUST SHUTS OFF.

2010-06-09T22:42:00.006+02:00

Greta kommer över. Hon kommer över en gång i veckan varje vecka. Hon ger mig en kram. Hon säger grattis i förskott. Hon hänger ett hjärta av silver runt min hals. Och jag säger: Åh. Och hon frågar hur jag mår och jag säger att jag inte är frisk. Och hon säger: Du vet att det går över. Och jag säger att jag vet, men att det inte hjälper och att jag alltid hamnar här, att det alltid har varit såhär och du vet ju det.

Jag säger att jag inte hör någonting längre. Jag säger att de goda orden inte når mig. Jag säger att jag har låst in mig själv nu. Och Greta säger att hon märker det. Du stänger av, så säger hon. Hon säger: Love is wasted on you, och så ler hon sådär så att jag ska förstå att jag inte ska ta illa upp och att hon bara menar väl.

2010-06-08T23:45:00.003+02:00

kille kommer online på fejsbok, jag ba öppnar vår slutna mun för första gången på hur länge och: DU MÅSTE GRATTA MIG NÄR JAG FYLLER ÅR FÖR LIVET ÄR ÄCKELKONSTIGT ANNARS.

Han ba: Haha, jag vet, jag har funderat över det, ska göra det ... *går offline!!!!!!!!!!!!!!1*

:CCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCC

MEN LIKA BRA DET ELLLER HUURURURURRUURRU

JAJAJAJA, JUBLAR NI, LIKA BRA DET

2010-06-08T23:26:00.001+02:00

jag dricker rosé, huvvet sprängs och hjärtat dör

kul

2010-06-08T23:19:00.003+02:00

Lova är så gullig: Hon ba gör te, bädda rent och tänd ljus. Som om mitt huvve har tid för det, som om mitt huvve kan koka en kopp te nu!!!

2010-06-08T23:05:00.003+02:00

Det gör så ont. Åh, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Jag blir sjuk. Jag är sjuk. Jag träffade mina föräldrar idag och jag blev sjuk igen. Jag blev svartaste svart. Jag har inget hem. Jag har inget hem att komma hem till. Jag har ingenstans att gå. Jag är fast i mig själv. De kommer aldrig lägga sina armar omkring mig och jag vet inte hur jag ska överleva detta. Denna insikt som spikar mig blodig. Allt jag kan göra ikväll är att skriva. Skriva skriva skriva. Skriva ihjäl det. Och så går jag in på hans facebook för första gången på sex månader som för att göra mig själv ännu mera illa. Och han har flyttat till Stockholm nu och inte ens Han kan jag springa till längre. Och jag känner mig så djävulskt ensam och jag är så ynklig men jag vet inte huur jag ska ta mig igenom detta längre. Korthuset rasar. Det rasar nu. DET RASAR NUUUU

NO MATTER HOW MUCH I LOVE YOU, YOU'RE RUINING MY LIFE.

2010-06-08T20:20:00.006+02:00

Det kryper i mig nu. Jag är så arg. Ångesten bubblar under huden. Jag träffade min far idag och han berör mig fortfarande så starkt. Det där föraktet som är så svart. Jag orkar inte. Han dricker tre öl och blir stöddig. Han skämmer ut mig. Han är stissig. Han tar för mycket plats. Jag krymper fastän jag försöker sträcka på mig för att inte brytas ner. Och när ska jag få växa och bli stor? FÖR JAG ÄR SÅ JÄVLA LITEN NU. Jag är inte mer än några år gammal och han är i mig med händer som flyger som örfilar över ansiktet. Och jag vill bara gråta. Jag vill bara gråta! Jag vill bara grina. Grina och grina och grina tills det inte känns längre. Tills alla minnen suddas ut. Och det gör så ont nu. Och jag är så rädd. Så rädd för att allt han säger är sant och jag är så jävla ful. Jag är så jävla ful på alla bilder som min mor tar på mig mitt i allt. Och jag skäms. Jag skäms. Ja, fyfan va jag skäms över allt det här som är jag. Och det blir nog inte bra. Det blir nog aldrig bra. Kanske bättre, men aldrig bra. Åh, rädda mig ifrån den här ångesten som äter upp mig ikväll. DEN ÄTER UPP MIG. Jag försvinner. Jag blir till ett ingenting precis som han har lärt mig OCH JAG STÅR INTE UT. JAG STÅR INTE UT.

Jag står för fan inte ut.

I NEED TIME BABY.

2010-06-07T23:11:00.004+02:00

Men jag kliver upp ur sängen nästa dag ändå fastän jag inte tror det. Och jag ställer mig vid samma spegel och tänker att när mitt hår har växt ut igen då kommer jag att må bra. Och det får ta den tid det tar.

EVEN WITH EVERYTHING BROKEN AND DECIDED INSIDE HER, SHE COULDN'T QUITE ALLOW HERSELF TO DISAPPEAR FOR GOOD.

2010-06-03T21:36:00.004+02:00

Jag stod framför spegeln igår. Stel i ångest. Förstenad i självförakt. Det var länge sen jag var sån här, konstaterar jag kallt. Dricker ett glas vin. Trycker in två påsar snus under läppen. Bedövad. Trött. Stissig. Manisk på nåt vis. Robotlik. Tar en slinga av mitt långa en gång så friska hår och klipper av det. En slinga i taget. Mitt hår faller ner i klasar på golvet. Hejdå.

Nu går jag in i väggen, tänker jag. Nu kommer jag inte upp ur sängen imorgon.

EVERY BED WITHOUT YOU IN IT, IS BROKEN.

2010-06-01T22:49:00.004+02:00

Hon har blommiga tygskor och hästsvans. Och står mitt emot sin pojkvän som skrattar åt gårdagen samtidigt som han berättar om den. Hon är trött och lyssnar med ett halvt öra utan att röra en min. Hon är frånvarande. Tom i blicken. Hon orkar inte riktigt lyssna just nu. Det här är inte vad hon behöver. Hon vill hem. Hon vill sova lite grann ... kanske. Hon skrattar inte. Hon tycker inte att han är rolig. Vad tänker hon på? Hon är blek. Bakis. Flyktig. Hjälp mig, viskar hennes liv.

Och hans liv svarar inom loppet av en sekund för sådan är kärleken, eller hur? Den ser och den hör allt, och förstår det man tror att ingen någonsin kommer att kunna förstå.

Han tar hennes händer i sina och drar henne intill sig med ett ryck. Och jag ser allting på avstånd där jag står på perrongen bara några meter ifrån och väntar på samma tåg. Och på ett ögonblick blir allting bra. En läkande kyss landar på hennes läppar och hon är en annan efter det. Nu är hon hos honom igen med ögon som vill vara med och en mun som ler åt deras lycka. En kropp som minns: Just det, jag är älskad jag med.

Och jag tänker att allting var så lätt när man hade någon som såg på en med det där speciella ögonen som sa: Jag finns här. Jag bär dig. Vi glömmer för en stund och älskar lite grann.

THE WILD HEART WHAT WANTS TO BE FREE, AND THE TAME HEART THAT WANTS TO COME HOME. I WANT TO BE HELD.

2010-05-31T17:42:00.006+02:00

Det ser ut som om det bor en sjuk människa i min lägenhet. En människa som inte orkar ta hand om sig själv. Jag skäms. Kassar ifrån ÖB står precis innanför dörren. De har stått där sen i fredags då jag kom hem och ställde ner dem där. Jag kan inte förmå mig själv att packa upp dom. I handfatet ligger tre förpackningar blekmedel. På golvet rester ifrån hämtmat sen veckor tillbaka i flottiga kartonger. Högar med kläder. Kaffekoppar, snusburkar och dagstidningar.

Mamma ringer: Får jag komma och hjälpa dig?

Nej.

Lova ringer: Du mår ju så dåligt över det där. Jag kommer nu.

Nej!

Jag måste klara det här själv.

Jag måste klara allting själv.

Men jag är så trött. Jag är så jävla trött hela dagarna. Och jag förstår inte varför. Jag vill bara ligga stilla. Jag vill bara vara ett mycket litet barn. Ta hand om mig, vill jag ha rätt att begära. Men det har jag ju inte längre. Jag är en vuxen kvinna nu. Jag kramar en kudde om nätterna. Jag skriver långa rader i en lila bok. Och det hjälper lite grann ... ibland.

I JUST WISH THE STORY DIDN'T END THIS WAY, 'CAUSE I'M STILL IN LOVE WITH THE PERSON WHO HELPED ME WRITE IT.

2010-05-26T23:48:00.009+02:00

Jag kan inte sova.

Han har en ny profilbild på facebook.

Av en händelse får jag syn på den. I en liten liten ruta inne hos en gemensam vän. En liten liten ruta som jag inte vågar klicka på.

Jag stirrar på den.

Har han klippt sig? Han har den där tröjan som jag tycker så mycket om. Han är lite skäggig.

Och jag vill smeka hans kind. Jag vill ligga med huvudet i hans knä. Jag vill bjuda honom på kaffe.

OCH JAG VILL GÅ VIDARE MED MITT LIV

Men det gör ont i magen och jag vill kräkas.

OCH JAG ÄLSKAR HONOM INTENSIVT

och jag vågar inte röra mig
jag vågar inte göra någonting alls

DU FÅR ALDRIG KONTAKTA MIG NÅGONSIN IGEN
JAG VILL INTE SE DIG JAG VILL INTE VETA AV DIG
FATTAR DU DET?

gör du det?

GÖR DU DET?

för jag fattar ingenting

OCH JAG STÅR INTE UT MED TANKEN PÅ ATT DU LEVER ETT HELT LIV UTAN MIG

ETT HELT LIV UTAN MIG

ETT.HELT.LIV.UTAN.MIG

(va fan ere för fel på dig?!?)

jag går sönder
jag går i tusen bitar

JAG HAR ÄLSKAT DIG

och ingenting i ditt liv får vidröra vid mitt någonsin igen.

INGENTING, OKEJ?

I JUST LOVE YOU. I DON'T KNOW WHY; I JUST DO.

2010-05-26T22:26:00.005+02:00

Mål?

Vad är det?

Jag tror inte att jag har några.

Är det allvarligt?

Ibland vill jag flytta långt långt bort. Långt bort ifrån allt det här och bli någon annan.

Är det ett mål? Eller är det en flykt? Och spelar det någon roll egentligen?

IT'S ONLY MORNING, AND YOU ALREADY LOOK LIKE A GHOST.

2010-05-25T19:59:00.006+02:00

Saker jag inte orkar göra:

- duscha
- städa, tvätta, diska
- laga mat
- plocka upp posten
- ta tag i mitt förbannade liv igen.

I NEVER THOUGH TOMORROW WOULD BRING ANYTHING NEW.

2010-05-23T22:22:00.005+02:00

Det är söndag och hela dagen regnar bort utanför mitt fönster på nionde våningen. Men det gör ingenting. Jag saknar honom inte alls. Inte idag.

Fast ... åh, det tar emot. De där orden, de tar emot. Jag måste trycka ner tangenterna hårt och envisas med varje bokstav. För hur kan jag inte sakna honom? HUR KAN JAG INTE SAKNA HONOM?

Jag menar om jag blundar, om jag blundar då vet jag ju precis hur idag skulle ha sett ut om han hade varit här. Han hade sovit länge, alldeles för länge. Jag hade ryckt i honom och han hade bara mumlat något till svars och sovit vidare. Jag hade gått en promenad och försökt skaka av mig att han inte alls är som jag. Jag hade kommit hem och han hade legat kvar i vår säng än. Jag hade klätt av mig naken och vi hade knullat med hans morgonstånd. Sen hade han klivit upp med en gång. Duschat. Bakisbajsat. Gått ut i köket för att slänga ihop sig några mackor och kastat sig framför tvn. Samtidigt som jag hade suttit ensam kvar i vår säng och tänkt: Snälla, se mig. Snälla kom tillbaka till mig och sitt med mig en stund och prata med mig. Jag finns här och jag älskar ju dig.

Hela dagen skulle han ligga raklång framför den där tvn och kanske hade jag krupit upp i sked bredvid honom bara för att få känna hans närhet. Och sen när han äntligen hade vänt sig om och tittat på mig och mitt hjärta hade jublat och tänkt: Nu! Åh, nu vill han göra någonting tillsammans med mig. Ja, då hade han bara frågat: Är det okej om jag spelar lite tvspel? Jag kan ha hörlurarna på mig. Och jag hade suckat och gått ännu en promenad bara för att komma hem och se hur han fortfarande sitter där!

I CAN AND I WILL, WATCH ME.

2010-05-22T21:09:00.007+02:00

Det är fredag och det är fortfarande solvamt ute. Vi går ifrån park till park. Dricker vin. Alldeles för mycket. Skrattar. Men ibland rinner de där tårarna nerför Lovas kinder ändå. Jag finns här, jag finns här, jag - finns - här, viskar jag i hennes öra.
- Livet, säger hon. Aldrig känner jag av det så tydligt som när jag är tillsammans med dig Ariel. Jag kramar hennes hand. Smeker hennes kind. Och när det börjar mörkna går vi armkrok in på klubben tillsammans som ligger precis vid vattnet. Jag svajar fram och tillbaka. Jag vet inte varför jag blir så full nu för tiden. Jag småsnackar lite med alla. Dansar med händerna i luften. Dansar rätt in i min Don Juan för kvällen.
- Jag såg dig, säger han. Jag såg dig med en gång. Någonting i dina ögon. Jag ler, nickar ivrigt, mer mer mer. Han heter Carlos och har ett band med nittionio träpärlor runt halsen som han fingrar på. Han trär det över mitt huvud, säger att jag måste hitta en betydelse för varje liten pärla. Såhär: Ariel - en pärla - snygg - två pärlor - charmant - tre - rolig - fyra. Och så fortsätter han att smickra mig. Han säger att jag är en sån där tjej som man ser på tunnelbanan som sitter och biter på sina naglar, eller hur? Visst gör du det? Jag säger ja för att inte göra honom besviken. Han säger att han gör det med.

Han säger att han har varit bortrest, att han bara har varit i Sverige i en vecka och att han tar ett plan till Brasilien om bara några timmar. Han säger att han skulle kunna missa det där flyget bara för min skull. Och jag skrattar. Men du är en sån där som man kan vakna upp med, säger han.

Vi kysser varandra. Och med knagglig svenska säger han att jag kysser så mjukt och försiktigt. Han säger att han föreställer sig hur det skulle vara att älska med mig. Vi skulle inte behöva göra det i hundra olika ställningar. Vi skulle göra det långsamt. Jag ler. Någonting vaknar till liv i mig. Någonting kittlas inuti. Han pratar hela tiden precis vid gränsen för vad man får säga. Och jag tycker om det.

Det är tidig morgon när vi säger hejdå. Han säger att han vill lägga händerna på min rumpa, men att han inte vill vara en sån där kille. Men sen gör han det iallafall. Säger att den är fin. Säger att vi nog kommer att ses igen, men att han kommer vara borta länge nu. Han berättar om hur det kommer att vara när vi ses. Han säger att vi kramar om varandra, han visar hur. Han säger att vi kanske går och tar en öl. Att han inte kommer kunna låta bli att kyssa mig, men att han sen kan vänta hur länge som helst på att få mig i säng.

Jag skrattar. Jag vet inte vad jag ska göra annars. Han är så konstig.
- Kan du inte titta på mig? Kan du inte titta på mig när vi kysser varandra en gång? Säger han. Jag säger nej. Han säger snälla, en gång! Jag säger nej. Han säger att jag är så bestämd. Så avstängd.

Sen går jag.

Han smsar precis innan jag somnar:

"Jag vill kyssa änou mer. Vi ses."

SAD THING IS, YOU CAN STILL LOVE SOMEONE AND BE WRONG FOR THEM.

2010-05-20T23:31:00.005+02:00

Det är onsdag och jag hade fel. Det blir inte Lova och Dansgolvskillen för all framtid. Lova hade också fel och det är i henne det gör mest ont förstås. Hon kommer med ett krossat bröst där jag står och tar emot henne med en öppen famn.
- Bara så ru så kan jag börja böla när som helst, säger hon och jag nickar. Det är okej. Vi promenerar bredvid varandra. Det är varmt och solen skiner. Och det passar sig inte riktigt idag, men vi sätter oss på en uteservering.
- Vad är det för fel på mig? Frågar hon, men avbryter sig själv. Eller jag vet ju att det är någonting fel på mig. Men liksom ... ibland börjar man ju undra ändå?

Och jag vet, jag vet, jag vet precis.

Nu gråter hon sådär rakt upp och ner som jag själv aldrig skulle våga göra.

Det river i mig. Jag kommer ihåg. Alla frågor. Frågor som onda svarta kalla studsbollar inuti som fortfarande hoppas på en lösning. VART--GICK-DET-FEL? Jag vill veta precis när det hände. Precis när det vände. I vilket ögonblick. Ja, som om det fanns ett ögonblick som avgjorde allt.

den där sista kvällen i studentstaden när jag sticker ner min hand innanför hans jeans och den är slak, jag kommer aldrig att glömma det.

Jag fångar en tår som rinner nerför Lovas kind. Hon är osminkad och kan gnugga sig i ögonen utan att det gör någonting.

Lova är det snyggaste jag vet. Lova är en sån där som man gifter sig med. Pålitlig, lojal, orädd och initiativrik. Hon kommer få allt det där som hon vill ha en dag. Precis allting. Det vet jag helt säkert. Och jag tror att hon vet det med. Men ändå. Hon har fått nobben fyra gånger bara i år och mitt hjärta brister för hennes skull.

- Jag skulle aldrig orka, säger jag. Aldrig.
Lova blir stött, arg som om det är hennes eget fel, hon brusar upp: Men vadå? Vad ska jag göra? Ta livet av mig eller?

Lova satsar allt varje gång. Hänger sig helt och fullt. Går in med hela hjärtat jämt och hoppas bara på det bästa.

Lova är så oerhört skör ikväll. Hon dricker en ramlösa samtidigt som jag sippar på ett glas rosé för att slippa vara det.

MEN SNÄLLA JAG KLARAR MIG INTE SJÄLV!!!1 (kom tillbaka)

2010-05-19T19:44:00.002+02:00

THE HEART DIES A SLOW DEATH; SHEDDING EACH HOPE LIKE LEAVES.

2010-05-18T17:04:00.002+02:00

Jag är orolig och nervös. Orkar inte riktigt det här. Trött hela dagarna och Adrian håller på att dra sig ur. Eller jag vet inte. Men han hör inte av sig lika ofta och han säger att han måste jobba hela den här veckan. Och jag vet att vi inte har någonting gemensamt. Jag vet att han inte väcker någonting alls i mig. Men ändå. Jag behöver de där sena nätterna då han ligger i min säng och tar på min hud.

WHAT'S THE USE OF LOVING, IF YOU CAN'T LOVE ALL THE TIME?

2010-05-17T20:13:00.003+02:00

Men jag vill inte skriva om honom längre. Jag vill vara fri. Jag vill snurra flera varv på nyklippt gräs och vara lycklig ändå. Men det är svårt. Jag vill känna. Jag vill vara kär och älskad, och jag förstod inte hur omöjligt det skulle bli. Hur många män som skulle rusa in i mitt liv som inte skulle betyda någonting alls, som bara skulle väcka ett gammalt förakt inför mig själv som han hade fått mig att glömma. Eller hur var det nu? Fick han mig inte att glömma? Jag kommer inte ihåg. Jag tror att jag skriver om historien såhär i efterhand. Men det spelar ingen roll, han hade fortfarande de där ögonen som jag älskade till döds.

Och varför kunde jag inte vänta? Varför hade jag så bråttom? Varför var jag tvungen att sätta ner foten och säga att det fick räcka nu? Jag förstår inte. Jag har glömt allting.

KAN INTE SOVA, KAN INTE SKRIVA

2010-05-17T00:20:00.002+02:00

ruta ett igen:

skitälskar Kille och saknar honom som in i helvete.

YOU SAID YOU WOULD NEVER LEAVE.

2010-05-14T16:08:00.005+02:00

Adrian är snäll. Han har ögon som bryr sig om mig. Och det ska alltså räcka? Hans händer är sköna när de tar på mig. Hans mun är mjuk och stor på min hals, runt mina bröst och på mina egna läppar.

- Men han är inte rolig, suckar jag.
Och Greta säger att han kanske inte behöver vara det och jag skruvar på mig och nästan skriker: Men Kille var ALLTID rolig. Och hon tittar på mig som om hon vill smeka min kind och bädda ner mig. Och så säger hon: Du kan inte jämför alla med Kille, då kommer du aldrig att hitta någon vet du.
- Men Kille var så rolig, SÅ himla kul, fortsätter jag att tjata. ALLA älskade honom! Och Adrian kommer aldrig få mina bästisar att skratta eller känna sig speciella på det där sättet som han kunde göra. Greta tystnar. Kliar sig i håret. Tänker.
- Men kan han få dig att känna sig speciell då? Säger hon sen. Och jag drar efter andan. Redo att protestera, men det kan jag inte. Han får mig att känna mig speciell. När vi är ensamma. När det bara är han och jag, då.
- Mm, han kan det, surar jag.
- Då så, säger hon. Ge det lite tid.

CLOSURE, FINALLY.

2010-05-11T20:10:00.009+02:00

Tillbaka hos min gamla psykolog som är alldeles för dyr, men helt ljuvlig.
- Va fin du e, säger hon och sätter sig mitt emot mig. Hur ere med dig? Lägger huvudet på sne. Och jag har saknat henne. Hon tänker i bilder precis som jag. Säger att hon hela tiden ser Frankrike framför sig när hon pratar med mig.
- Varför det?
- Du pratade ju alltid om Frankrike förut. Och jag ser hur du sitter där och skriver på ett café med en rykande kopp kaffe bredvid dig. Jag ler. Nickar. Minns ju. Paris, Barcelona, Milano, Bombay. Bort, bort, bort. Hon säger att jag har kommit långt. Jag rycker på axlarna. Säger att jag är trött. Att jag drömmer mardrömmar. Att jag är orolig. Men att jag också känner att jag har kommit långt.

Hon frågar hur mina relationer ser ut nu. Sist vi sågs hade Kille precis lämnat mig. Jag kommer ihåg att hon frågade mig den där gången om jag trodde att han skulle ångra sig. Och hur jag sa bestämt nej, att han aldrig skulle göra något sådant emot mig. Utsätta mig för en sån smärta och sen ångra sig. Never! Minns att jag var absolut övertygad. Och så ångrade han sig i alla fall.
Hon säger inte: Vad var det jag sa.
Jag säger: Jag hatar att kärleken tar slut. Jag kan inte förstå det. Jag kan inte greppa det någonstans.
Hon säger: Det kanske inte var så att kärleken tog slut? Det kanske var så att kärleken blev för svår? Han kunde inte hantera det. Jag menar om det nu är så att han vill försöka igen när han återvänder till Stockholm. Han klarade helt enkelt inte av saknaden och smärtan av att inte ha dig nära. Skulle det kunna vara så?

Det skulle kunna vara så.

Ja, precis så kanske det var.

Kärleken tog inte slut, den blev bara för svår.

I'M SO TIRED OF TRYING TO FIGHT THIS.

2010-05-10T17:25:00.004+02:00

Jag drömmer mardrömmar om nätterna. Jag vaknar upp kallsvettig. Flyger upp ur sängen och försäkrar mig själv om att dörren är låst. Och det är den ju. Jag kollade ju fyra gånger innan jag gick och la mig. Försöker somna om. Är så trött om dagarna numera. Gäspar i handen och bälgar i mig kaffe, men det hjälper inte. Går en promenad med Adrian. Tänker att Kille inte gick en enda promenad med mig som inte hade ett mål. Tänker att alla killar som jag har träffat efter honom har varit så mycket bättre. På alla sätt. Men att det inte heller hjälper. Jag saknar honom ändå. Plötsligt är han tillbaka i mitt liv om morgnarna när jag vaknar. Det här svarta hålet i mig som bara han kan fylla. Det här svarta hålet i mig som letar efter honom och undrar vart han har tagit vägen. Det här svarta hålet i mig som hatar honom för att han gjorde såhär emot oss. Det här svarta hålet i mig som samtidigt är livrädd för att träffa honom igen. Som inte ens vågar besöka hans facebooksida. Som inte alls vill att han ska flytta till Stockholm. Som vill att han ska stanna i Studentstaden för alltid.

Jag ligger på Adrians axel och sover på ett café mitt i stan. En dag måste allt bli bra.

IT'S NOT THE GOODBYE THAT HURTS, BUT THE FLASHBACKS THAT FOLLOW.

2010-05-09T11:51:00.005+02:00

För mycket vin den här helgen med. På bussen intill stan skriver om jag Kille. En plötslig saknad. Det hugger till i bröstet. Jag går av bussen kutryggig av sorg och kramar om Lova. Hon förstår. Smeker mitt hår. Står med armarna om mig länge. Säger att det går i perioder. Att hon vet. Det är skitjobbigt. Och jag nickar och säger: Men skit i det nu. Och krånglar mig ur hennes famn och kramar om hennes man ifrån dansgolvet som står bakom henne med lysande ögon. Det har hängt varannan dag sedan den där dagen då det slog gnistor. De blir de två nu precis som jag trodde. Han är ett kap och jag är lite avundsjuk. Nu får Lova vara sådär kär på riktigt en gång till. Hon är värd det, jag vet ju det. Hon bubblar och slänger med håret och har så mycket energi att ingen märker att jag inte har någon överhuvudtaget. Jag köper en flaska vin för tvåhundrasextio spänn och tittar på alla män som jag inte har någon chans på och suckar.

Jag hittar lappen som jag skrev på i min jackaficka nästa dag. Jag vågar nästan inte läsa igenom den. Men gör det iallafall med ögon som kisar och ett bröst som gör våld på sig själv:

Jag saknar Kille! Jag saknar hans skratt. Guu, jag vet inte vad jag skulle göra för att få höra det där skrattet nu. Så läskande är det för mitt bröst. Jag älskar det där skrattet. Jag tror aldrig att jag kommer att glömma det. Jag tror inte att något skratt kommer att ha den effekten på mig någonsin igen.

Jag saknar att se honom på håll. En flock fjärilar slog ut i mitt bröst varje gång och jag menar verkligen det. VARENDA.JÄVLA.GÅNG jag såg honom. Och jag saknar den känslan.
- MIN! Den känslan.

Jag är ledsen. Vemodig av saknad nu. Om jag bara fick ta på honom. Se honom en sista gång. Då ... nej, jag vet inte vad!

Ett ansikte. Inget ansikte kommer jag att älska som jag älskade det där ansiktet. Jag älskar det där ansiktet. Och när jag blundar ser jag det så tydligt framför mig. Han stubbiga skägg. Hans milda ögon. Hans läppar. Håret som han var så rastlös med. Om jag bara fick möta hans ögon. Om jag bara fick kyssa hans läppar. Då skulle jag inte begära någonting mer utav livet efter det. Jag lovar. Ingenting mer!

Jag tror bara att man blir sådär pangkär en gång och sen aldrig mer igen. Och jag hatar det. Fyfan va jag hatar det. Livet är inte rättvist någonstans. Jag kan skriva om honom hela natten nu men det är glimten i hans ögon som jag saknar allra mest. Den där glimten som går rätt in i hjärtat. Jag blir gråtfärdig när jag tänker på att jag har förlorat den nu och att den aldrig mer kommer tillbaka ...

Och sen går jag av bussen och blir ännu fullare.

REMEMBER WHEN YOU HELD MY HAND LIKE YOU'D NEVER LET IT GO?

2010-05-07T19:43:00.006+02:00

Adrian vill titta på mig hela tiden. Jag håller för hans ögon. När han är i mig blundar jag och när jag dåsigt öppnar mina kåtdruckna ögon igen stirrar han på mig med ihåliga pupiller och halvöppen mun. Jag tycker inte om det. Men han säger att han inte kommer att sluta och någonstans djupt inuti i mig på en liten oförstörd plats så smickrar det mig. Men jag sluter mina ögon fort som om jag har bränt mig i hans ändå. Jag blundar och försvinner ner i det svarta. Jag guppar i det varma som omfamnar. Hans pussar och hans händer överallt.

- Du är så mån om mig ... Säger jag efteråt och tittar upp i det vita taket.
- Vad menar du? Han rullar över mig på sidan och kupar händerna över mina bröst.
- Ahmen du vet! Du är såhär snäll emot mig. Jag är helt nöjd.
Han smeker mina ben. Följer min käklinje. Säger: Du ska aldrig nöja dig med någonting mindre Ariel, okej?

I CAN'T FEEL VERY MUCH ANYMORE.

2010-05-06T21:25:00.004+02:00

Jag är trött. Fortfarande så hejdlöst trött när Adrian kommer över. Han har varit i Göteborg över dagen och luktar svagt av svett. Jag ligger på mage i sängen och ser skräptv.
- Har du ätit?
Jag skakar på huvudet och klappar på platsen bredvid mig.
- Ska vi inte göra det då?
- Jag orkar inte. Kom.
- Men jag är hungrig ...

Åh, sluta nu. Ta på mig, bara ta på mig.

Han sträcker ut handen. Kom vi går och handlar. Du har ju ingenting i din kyl.

- Meeen.
Jag reser mig upp. Ställer mig nära nära. Försöker dra med mig honom ner igen. Det går inte. Han är bestämd. Och jag sätter motvilligt på mig skorna.

Jag köper en påse nötter. Han köper en färdigrätt ifrån Findus.

Ät nu, tänker jag. Skynda dig. Jag är så trött. Och jag känner ingenting. Ta på mig.

Men Adrian har ingen brådska. Han berättar om sin dag. Han vill höra om min. Och vad ska du göra i helgen? Och vill du ses någonting då?

Han har handen på min rumpa iallafall.

Jag suckar. Börjar bli rastlös. Säger det och ställer mig upp och hoppar i sängen. Då gör han också det. Jag skrattar för jag blir så snopen. Nu hoppar vi båda två. Sen lyfter han upp mig. Trycker upp mig emot väggen. Drar upp min tröja och kysser mina bröst. Jag skriker till och tänker att han kommer att tappa mig närsomhelst. Men det gör han inte.

GOTTA LEAVE IT, GOTTA LEAVE IT ALL BEHIND.

2010-05-05T17:13:00.006+02:00

Greta kommer över med en påse thaikäk och säger att min lägenhet ser ut som en second hand affär. Hon dukar upp och frågar när jag hörde ifrån Kille senast. Och jag säger att jag inte har hört ett knyst ifrån honom på över sex veckor nu. Jag säger att jag inte har något behov av att höra av mig till honom heller.
- Du kanske har kommit över honom?
Jag vet inte. Jag rycker på axlarna.
- Du kanske har gått vidare nu? Du har ju skapat ett helt nytt liv sedan dess.
Jag vet fortfarande inte vad jag ska säga.
- Vill du ha kaffe?
Jag försvinner ut i köket.

Greta berättar att hon har inlett en relation med en man som är femton år äldre än henne själv med två barn. Jag sätter nästan i halsen.
- Du har såna daddy issues! Skrattar jag sen.
- Jag veeet. Det är helt stört, suckar hon. Och vet du vad det värsta är? Jag gillar honom som allra mest när han är sådär pappig. Du vet när han leker med barnen, lagar mat och skjutsar småkillarna till fotbollsträningen.
- Hahah, livet alltså! Säger jag och slår ut med armarna. Vilken grej!
- Mm ... det här är vad som blev av oss liksom, skrattar hon och kastar en kudde på mina ögon som fortfarande stirrar på henne som om hon vore galen.

WE'LL NEVER MAKE ANOTHER MEMORY WE'LL NEVER MAKE NOTHER MEMORY.

2010-05-04T23:16:00.006+02:00

- snusa
- data
- onanera

Det enda jag kan förmå mig själv att göra när jag är ensam hemma.

Fortfarande.

I den ordningen.

Det har snart gått sju månader.

I'M BETTER NOW DESPITE YOU, BABY I'M STRONGER THESE DAYS.

2010-05-03T18:22:00.005+02:00

Jag är för ivrig. Har för bråttom. Vill för mycket. Glömmer fort.

Ny dag.

Adrian står utanför dörren. Shit va snygg han är. Jag får ställa mig på tå för att nå upp till hans läppar. Det är varmt ute, säger han. Kom. Tar mig i handen. Vi promenerar bredvid varandra. Jag tar av mig jackan. Han har rätt, det är verkligen varmt ute. Vi talar om en cykelsommar med ostbrickor och vin i plastglas. Festivaler och uteserveringar. Om att hoppa ifrån broar rätt ner i havet. Jag är glad. Adrian är trygg. Plötsligt hittar jag ett hem i honom. Jag är inte rastlös längre och låter honom vara som han är. Kräver ingenting annat. Han behöver inte tysta min själ. Jag klarar mig själv idag och då blir jag en annan. Och han med.

Vi går hem till mig sen. Ligger nakna i svala lakan i flera timmar.

I JUST FOLLOW MY HEART. SOMETIMES, MAYBE TOO OFTEN, I FOLLOW MY PAIN. I'M TRYING HARD TO STOP DOING THAT.

2010-05-02T11:57:00.005+02:00

Jag är fortfarande full när Adrian ringer och frågar om han får sova hos mig. Hud saknar hud. Och jag sover ändå inte om nätterna längre. Och tio minuter senare står han utanför min dörr. Jag släcker lyset. Lägger mig raklång på sängen, orkar inte sitta upp. Adrian lägger sig på sidan bara några centimeter ifrån mitt ansikte. Heej. Vi småsnackar lite, men jag lyssnar knappt. Undrar om han har stånd. Vi kysser varandra. Åh, hans läppar, mm. Nu minns jag. Slukar. Vi hånglar i säkert två timmar. Det är skönt trots att hans skäggstubb skaver mig rödflammig. Jag drar av honom tröjan tillslut. Drar med fingrarna över hans hårda nyckelben. Nerför magen. Han är fin. Smal. Platt. Och så mån om mig. Frågar om jag har det bra gång på gång och det har jag. Han tar och tar och tar på mig. Klär av mig. Pussar på mig överallt. Jag myser. Och han rör sig i mig sakta. River i mig med nyklippta naglar. Klämmer hårt om min rumpa när han kommer. Åh.
- Du är så bra, säger han. På så många olika vis. Och jag skrattar. Vi sover i någon timme bara för att morgonmysa i flera. Jag ligger som en apunge på hans bröst. Somnar där. Snarkar säkert för när jag vaknar igen frågar han om jag har sovit gott. Jag kysser hans hals. Biter honom löst i öronsnibben. Jag känner mig så hemma med dig. Jag vet inte varför. Jag brukar inte göra det. Det är väl bra, säger han och stryker en hårslinga ur mina ögon.
- När ses vi igen? Frågar han sen.
- Jag vet inte ...
- Ikväll?
Åh, varför har han så bråttom. Jag orkar inte. Lämna mig ifred. Plötsligt är jag jättetrött igen.
- Inte ikväll, säger jag och vill att han ska försvinna in i mig igen så vi slipper att prata. Snälla?

YOU'RE TOO YOUNG TO BE THIS EMPTY.

2010-05-01T19:15:00.004+02:00

Det är valborg. Jag är full. Gu'va full jag är. Hela havet stormar och jag ligger på gräsmattan och kan inte röra mig. Det snurrar. Det snurrar hela tiden. Sluta nu snälla. Lova tar mig under armen. Såja. Lotsar iväg mig till Anton som håller upp mitt hår när jag kräks. Hur blev det såhär?

PLEASE SEND ME SOMEONE TO LOVE.

2010-04-28T19:51:00.006+02:00

Det är tisdag. Och vi dricker coca cola direkt ur flaskan på ett murrigt café. Adrian har nog feber. Han ser trött ut. Hänger med huvudet. Jag har druckit en halv flaska vin och rakat benen. Men det spelar ingen roll eftersom Adrian har bilen utanför och inte kommer våga kyssa mig ändå. Förtrollningen är redan bruten. Jag känner ingenting. Och jag hatar det för jag försöker verkligen. Jag försöker verkligen komma ihåg hur det kändes när jag såg honom första gången. Jag vill fortsätta sukta efter de där läpparna. Bli blyg inför de där ögonen. Men det går inte längre. Jag är precis lika tom som jag var förut.

Alla de här männen som har kommit och gått ur mitt liv den senaste tiden. Det är visst så det måste vara nu. Det finns ingen plats inuti mig. Jag är fortfarande så till bredden fylld med allt det som var. Ett förstoppat bröst. En känsla som säger: du kan inte rädda mig fastän jag inget hellre vill. FASTÄN JAG INGET HELLRE VILL.

helvetesjävlaskit också.

AND I DIE TRYING JUST TO KEEP MYSELF FROM KISSING YOU.

2010-04-26T19:23:00.007+02:00

Lova träffade en man på dansgolvet igår. De gick hem tillsammans och hon blev kvar där hela söndagen också. Det blir nog de två för en lång tid nu. En känsla bara när de satt bredvid varandra klockan fem på morgonen och delade en mugg vatten.

Adrian och jag skiljdes åt på perrongen. Han lyfte upp mig i luften och gav mig en sista kyss innan hans tåg gick. Det var fint. Lagom liksom.

Jag hann bara sova några timmar innan jag steg upp för att möta honom på nytt. Han väntar på en bänk i solen. Jag ger honom en kram och en puss som bara blir och som gör honom generad. Jag är bakis. Gu'va bakis jag är. Rödkantiga ögon. Ett huvud som snurrar runt och dunkar om vart annat. Vi promenerar längs vattnet. Jag vet inte riktigt vad vi pratar om. Vi sätter oss i gräset tillslut. Hans händer kryper in i ärmarna på min vinterjacka. Vi vågar inte kyssa varandra, fastän nog munnarna vill. Adrian fnittrar inte längre. Han röst skär sig inte heller. Det är skönt. Man måste ha tålamod med människorna, skriver jag i mitt anteckningsblock sen.

YESTERDAY WAS HELL BUT TODAY I'M FINE WITHOUT YOU.

2010-04-25T20:42:00.007+02:00

Lördag.

Lova och jag går runt på stan hela dagen. När det blir kväll och solen går ner häller vi upp vin i plastmuggar. Jag känner mig fri. Det är en härlig känsla. Vi går armkrok och säger att Stockholm är vackert ändå. Och vilken tur vi har som bor mitt ibland allt det här. Sen går vi på lokal. Vi dricker bubbel. Lova flirtar med bartendern som fyller upp våra glas till bredden. Vi skrattar och skålar och har det bra.

Sen kommer Adrian. Han är full. Annorlunda, men ändå sig lik. Hans läppar är våta. Han vill vara nära nära. Han lägger handen om min midja. Han leder mig bort ifrån dansgolvet tills jag känner en vägg i ryggen. Han är bara några millimeter ifrån mitt ansikte nu. Hans varma andedräkt fuktar mina kinder. Jag står inte ut med det lilla lilla mellanrummet som finns emellan oss nu. Det är så läskigt. Jag vet inte vad jag ska göra, jag måste snabbt få bort det. Jag lägger mina händer om hans hals och kysser honom. Jag kysser hans läppar. Guu så mjuka de är. Hans tunga i min mun. Vi hånglar. Det blir ingen första trevande kyss, men det gör ingenting.

- Jag tycker om dig Ariel, viskar han emot min hals.
- Härligt ...
- Jag tycker om att pussa på dig, forsätter han.
- Bra ...
- Tycker du om att pussa på mig?
- Mm ... jag pussar ju tillbaka eller hur?
- Det gör du ju faktiskt.
Sen pussar han mig över hela ansiktet. Åhå.