tisdag 13 juli 2010

YOU LOVE ME NO LONGER, I KNOW.


Kille.

Jag har tänkt på dig, på oss mycket. Och kanske vill vi två olika saker trots allt. Du förstår jag vill inte ens vara rädd för att hamna i samma gamla hjulspår. Jag vill vara övertygad om att vi fixar det den här gången. Och jag vill att du ska vara det med. Jag vill inte vara rädd för allt som skulle kunna hända. Jag vill känna mig trygg med vetenskapen om att vi inte kommer att ge upp så lätt den här gången. Jag vill tro att vi har lärt oss något efter allt som har hänt. Och jag står inte ut med att du tvivlar på oss. Jag står inte ut med att det känns som om du tvivlar på mig.

Jag vill att du ska engagera dig. Jag vill att du ska prata med mig. Jag vill att du ska ta flera initiativ. Och jag vill inte låtsasdejta dig. Jag vill vara seriös. Redan ifrån början vill jag vara seriös och jag tycker inte att det är fel.

Jag vill att du ska kunna säga att du tycker om mig. Jag vill att du ska våga säga att du vill försöka. Men inte ens det vågar du göra. Och varför ska jag stanna kvar i det här? Varför ska jag utsätta mig själv för dina fram och tillbaka? Kan du svara mig på det. Och varför känns det som om det bara är jag som kämpar med det här? Varför känns det som om du ingenting har att förlora medan jag har allt?

Jag kan älska dig. Det vet jag. Men varför? Varför ska jag älska dig?

Jag har ingen som helst aning om varför jag ska älska dig längre. Du ger mig inga skäl. Du vill veta vem jag är och hur jag har förändrats. Men vad spelar det för roll? Om du inte kan älska mitt gamla jag så kan du definitivt inte älska mitt nya jag. Så mycket kan jag lova dig.

Kan du göra en kraftansträngning ifrån tårna för min skull? Är jag värd det? Vad är jag värd i dina ögon? Kan du berätta det? För här står jag och är villig att offra så mycket för din skull trots att jag vet att du är lat, har dåligt ölsinne och bara vill promenera med mig en gång om året.

/ Ariel.

5 kommentarer:

Anonym sa...

lite HURRA för Ariel!

Det var starkt och jo, du har skinn på näsan. Du inser, du är medveten. Kram!

Det känns bra att du skriver igen.

ARIEL MED A sa...

Tack! Men jag förstår, jag inser ju. Förnuftet är ju i behåll, men hjärtat gör som det vill tillslut. Hjärtat vill bara älska och känna. Som ikväll,lite full, skicka ett sms, ville komma på besök, men han satt någon annanstans förstås och drack bärs och sa att jag va go. Och kanske vill jag bara ha den där närheten. Hans närhet, guu. Varför kan det inte komma en annan man, en bättre man och bräcka den någongång.

Anonym sa...

Ariel, för din skull och för hans. Send! Just det där måste han få läsa, tänka och veta.

Så, skicka det nu.

Malin sa...

Åh Ariel. Jag känner inte dig, men har läst din blogg regelbundet sen jag hittade hit. Jag blir både glad och sorgsen av den, jag tycker du skriver om kärlek på ett så fantastiskt ärligt och fint sätt. Jag vill typ åka hem till dig, baka kladdkaka och krypa upp i din soffa. Min fd fästman gjorde slut för ungefär 1 månad sen och vi bor fortfarande ihop. Allt är så konstigt, vi går på bio ihop, äter ihop, ligger sked, kramas, hånglar - allt på hans initiativ. Jag kanske borde säga nej, men hjärtat vill inte. Jag vet inte hur man gör, men jag orkar inte vara tuff eller stark hela tiden. Och jag tycker om dig så himla mycket för att inte du heller orkar det. Det är vacker och starkt på nåt sätt, att tillåta sig vara svag. Kram.

ARIEL MED A sa...

Anonym - Men jag vill inte förlora riktigt än. Först en kaffe tillsammans. Först en sista gång öga mot öga. Sen. Sen ska jag. Det är nästan ett löfte om inte kärleken har tagit mig innan dess.

Malin - Haha, åh. Åk hem till mig. Vi kan vara två stumma trötta kärlekstörstande människor som bara finns till för en stund.

Jag blir arg på din fästman på samma sätt som jag blir arg på min Kille för att de inte fattar hur jävla fantastiska vi är som försöker älska oss ur det här trots att de säger nej och gör oss illa. Men en dag. En dag orkar vi inte vara svaga längre. En dag har vi också fått nog. Jag vet det och därför har jag ingen brådska heller. En dag reser vi oss och en annan dag kanske vi undrar varför vi stannade kvar så länge. Men det spelar ingen roll nu. Och det är så skönt att du finns Malin som också är som jag.