onsdag 7 juli 2010

IT HAS ALWAYS BEEN ABOUT YOU.


Det är tisdag och jag är nervös. Jag sitter på tunnelbanan och har ont i hela kroppen. Jag är så jävla rädd och jag gör allt jag kan för att hålla mig samman. Plötsligt känns det precis som det gjorde den där dagen då det tog slut. Precis som den där dagen då mitt liv slogs i spillror. Jag kan inte andas. Jag tänker att jag gör mig själv illa. Jag tänker att jag är en idiot. Jag tänker att jag borde vända om.

Jag tar rulltrappan upp. Och jag skrattar eftersom jag ingenting annat kan göra om jag inte ska gråta.

Och han står redan där och väntar på mig. Han vinkar. Vi kramas. Han är snygg. Så mycket snyggare än jag har låtsas att han har varit under hela den här tiden då vi har varit ifrån varandra. Han har nya skor. Snygga skor. Ny frisyr. Snygg frisyr. Ja, till och med den där fula jävla skjortan som inte alls är min favorit är snygg idag. Och jag orkar inte riktigt? Nej, jag orkar nog inte alls.

Han knäpper nervöst med fingrarna. Jag känner honom. Jag får hålla i mina händer.

Vi ska gå en promenad, men plötsligt ösregnar det. Det har varit sol hela veckan, men nu regnar det såklart.

Vi smiter in på en kinakrog och Kille har fyra spänn kvar på kontot. Och varför är jag inte förvånad? Jag bjuder på vin. Och vi skrattar och vi pratar i mun på varandra. Och jag har roligt!

Ja, jag har roligt tills han frågar mig hur jag mår.

Klumpen i halsen.

Han: Hur klarar du dig Ariel? Du klarar dig väl, eller hur?

Hans milda ögon. Åh gud. De mjuka läpparna. Skäggstubben. Hans lukt. Jag minns allting nu.

NEJ, JAG KLARAR MIG INTE. JAG SAKNAR DIG VARENDA JÄVLA DAG FORTFARANDE! Skriker jag inte. Utan jag ler och jag rycker på axlarna. Och jag beställer in två glas vin till.

Han säger att han har velat höra av sig så många gånger. Han säger att han inte vet hur många sms han har kombinerat ihop som han aldrig har skickat iväg. Och jag nickar och jag går in mig själv. Och jag säger ingenting alls.

Och han snurrar sin snusdosa oroligt emellan sina fingrar.

- Vi kanske ska börja dra oss hemåt, säger han sen. Han som har skaffat sig ett heltidsjobb. Han som har klarat sig bra utan mig så himla länge nu. Och jag säger att det kanske är lika bra fastän jag inte alls vill försvinna ut ur hans ögon. Fastän jag aldrig mer vill försvinna ut ur hans ögon. Hans ögon, åh ni förstår inte. De ögonen, de bäddar om mig, de gör allting bra. Och jag visste det hela tiden.

Vi kramas igen. Mina armar omfamnar hans kropp. Den hårda ryggtavlan. De mjuka axlarna. Jag tyckte verkligen om att träffa dig Ariel. Och jag vill träffa dig flera gånger. Precis så säger han när jag går på knäna därifrån och undrar om han vill vara min vän på riktigt nu eller min stora kärlek en gång till?

2 kommentarer:

A. sa...

Åh. jag vet precis vad du menar med hans ögon. Jag känner ett par ögon som har samma påverkan på mig. Som kan trolla bort alla bekymmer i världen. Och i de ögonen ser jag inga brister eller fel - jag är vacker, nästan perfekt.

Och vet du vad Ariel? Jag tycker inte att du är någon idiot eller att det var dumt av dig att träffa honom. Jag dömer dig inte alls. Vet att jag själv skulle gjort precis samma sak. För har man en gång upplevt sånna ögon, då ger man inte upp dem så lätt.

ARIEL MED A sa...

Du anar inte hur mycket det glädjer mig att läsa det här nu, precis innan jag somnar. Att det finns någon som förstår och som inte tycker att det är vansinnigt. Som fattar att såna där ögon gör en kapabel till vad som helst. Jag älskar dig ikväll A.