Jag: Jag känner mig så sjukt lurad. Och förd bakom ljuset nu. Hur länge låtsades du bara vara kär i mig? Hela tiden i Studentstaden nu i efterhand måste jag ha varit någon som du ville skaka av dig. Jag hatar hur godtrogen och ful och dum jag var. Och hur jag förnedra mig själv i mitt ensamälsk.
Han: Jag har aldrig velat skaka av mig dig. Jag alltid tyckt jätte mycket om dig.
Jag: Men jag har älskat dig när ditt hjärta har varit stängt utan att du har sagt nåt och jag skäms över hur jag trodde på oss. Över hur patetiskt och äckligt säker jag måste ha känt mig under hela den där tiden. När jag ju vet hur såna här jävla historier slutar. Men jag trodde verkligen att vi alltid (alltid) skulle prata med varandra om det var något som inte stämde.
Han: Jag förstår det men jag har aldrig tyckt annat än bra om dig.
Jag: När du svarar sådär gör du det bara ännu svårare för mig att förstå. Trodde du verkligen att du alltid skulle vara kär?
Han: Duu, kan vi ringas imorgon och prata om det ordentligt? Jag sitter nämligen på en bar nu ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar