Det är fredag och jag sitter i personalrummet och smuttar på min kaffe med mjölk. Jag säger ingenting trots att vi är många som sitter i rummet med de blåa gardinerna. Det står kakor, bullar och godis på bordet. Fredagsfika. Jag äter inte. Jag är inte hungrig. Inte sugen. Jag känner inte doften av nybakat. Jag håller en uppslagen bok i mina händer. Mina ögon rör sig, men jag läser inte. Jag grubblar och vill grubbla ifred. Jag vill inte att någon ska fråga mig hur jag mår. Jag läser.
Mina arbetskamrater vet ännu inte att jag inte har något hjärta kvar. Och jag känner mig så tragisk där jag sitter så utanför allt.
2 kommentarer:
vill skriva en kommentar för varje inlägg du gör men känner mig lite smådum varje gång för jag vet inte vad jag ska säga. men jag hoppas att du mår bättre snart! livet är fint på det sättet, att (bra) saker man aldrig anat händer när som helst... och nu kan det ju bara bli bättre! känner igen mig i så mkt du skrivit tidigare. skrev ett långt dagboksinlägg på datorn om kärlek efter att jag läst att ni gjort slut för jag blev så ledsen. men livet har så mkt mer o bjuda på! I promise
Ina! Du är så himla fin. Du får inte känna sig smådum för jag blir varm. Och jag går ut i lördagen nu och hoppas att du har rätt, och kanske har du det för jag ser att solen lyser på andra sidan huset nu. Kramar.
Skicka en kommentar